//

Konst i skogen – skogen som konst

Start

Plötsligt var det skogen som tog plats. I litteraturen, i konsten och i politiken. Jordens lungor som vi länge långsamt punkterat med små och stora nålar, som i och med senaste larmrapporterna har kommit nära och i ropet. 

Det är inte längre Amazonas det handlar om, nej det är skogsbruket på hemmaplan som håller på att bli omöjligt på grund av politik och ständiga angrepp från naturen själv (barkborren till exempel). När en dialekt håller på att dö ut görs det mycket för att bevara den. Men då är det egentligen redan för sent. Det stora intresset för skogen borde alltså göra oss nästintill panikslagna. För utan skog inget liv. Inga vattenpumpar, som ju träden är. Inga stora omvandlingscentraler av koldioxid till syre som ju skogarna är. Ingenstans att läka våra själar, som det ju finns massor av forskning som visar på att naturen har kraft att göra.

Träd binder jord. Håller den på plats. Man kan faktiskt dra det så långt som att när man raderar skogar skapar man grogrund för krig om resurser (och om vatten) och krig om resurser skapar flyktingströmmar. Klimatflyktingströmmar. För det börjar ofta med en fråga om naturtillgångar. Om träd som skydd och som bränsle och som byggmaterial. Om träd som håller fast och som pumpar upp.

Stig på bussen i skogen vid Östra Vintergatan. Poetisk plats, eller hur?

Låt oss se närmare på hur skog skildrats och hur den tagit plats i konsten de senaste åren.

I Karl Ove Knausgårds roman ”Morgonstjärnan” är skogen en ruskig plats. I Sven Olov Karlssons novellsamling ”Västmanland” är förödelse och skog påtagligt närvarande. Än mer så i hans reportagebok ”Brandvakten”. Ann Böttcher förhåller sig ofta till skogen i sin konst och Marcus Larsson skildrar barrträd, Carl Fredrik Hill svarta granar är berömda, Clara Bodéns nya kortfilm ”Först här” handlar om människan och skogen och det växande avståndet dem emellan, Henrik Bromanders roman ”Skymningstid” utspelar sig i en stuga långt ute i skogen, Peter Magnussons dokumentärfilm ”Om skogen” handlar om svenska naturskogar.

I Kerstin Ekmans (Sörmlands stolthet) essäsamling ”Herrarna i skogen” kan man så klart hitta en hel del tankeväckande om skogen medan Naoko Itos verk ”Ubiquitous” visar en dystrare sida.

Är det dags att rent bokstavligen konservera skogen? Och på youtube finns flera instruktionsfilmer om att skapa ett ekosystem i en burk – gärna med inspiration från skogen – vilket mest gör mig nedslagen.

Julia Adzukis och Patrick Dallard performance ”Styx Lament” förhåller sig till skogen både på mycket nära håll och mer översiktligt. Vackert och samtidigt med tydliga stråk av sorg.

Pandemin drev på digitaliseringen. Men den tog oss också utomhus. Ett exempel är att Nackareservatet gjordes om till tillfällig konsthall – i februari 2022 hölls den tredje Skogssalongen och konstnärlig ledare var Malou Bergman, fotograf på Selva Studio.  

Skiffervägg, Bråån har under sekel ätit sig ned genom den porösa berggrunden i naturreservatet Rövarekulan i Höörs kommun.

För Statens konstråd, som en del av ett regeringsuppdrag, har Malin Arnell och Åsa Elzén genomfört projektet ”Skogen kallar” med undertiteln ”Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap”. Platsen är en triangel på Fogelsta säteris marker, Julita, Katrineholms kommun, där 3,7 hektar skog har tagits ur produktion för att säkra dess fortlevnad i oändlig framtid.

I somras kunde man i Ekeby naturreservat, söder om Gnesta, uppleva dans i skog, kultur mötte natur i ”Koreografiska utflykter” av Jannine Rivel. Medverkade gjorde även dansaren Amanda Billberg och med dikter Sara Berg och Ola Husamou. Föreställningen framförs även under 2022 i skogar på olika platser i landet.

I Upplands Väsby finns Skulpturskogen Ed som invigdes den 24 april 2021. Vårens nya utställning heter Gåtfulla träd. I skulpturskogen kan man vandra på stigar och hitta skulpturer där man minst anar det – i ett kvisthål i ett träd till exempel. Det finns även ”upptäcksvandringar” där varje verk åtföljs av en gåta. Foldrar med gåtor, frågor och svar finns att hämta vid ingången.

På Gotland har Siv Häglund skapat Konstigskog. En utställning i ständig förändring precis som skogen den bor i. Här finns bland annat en skogsstig på halvannan kilometer längs vilken man kan uppleva konst och nå ett naturrum som är som en liten konsthall i skogen av skogen.

I Vallentuna, i den nya stadsdelen Kristineberg, gör My Lindh konst i skogen. Medborgarna ska inkluderas i processen och konstprocessen kommer att ställa frågor om ekosystem, resiliens och avtryck, om platsens historia, nutid och framtid. Processarbetet kan ses i Vallentuna kulturhus men konstverket beräknas inte vara på plats förrän den första boende flyttar in i stadsdelen under 2023.

I Fjäderharvsgatans gångtunnel i Angered kan man höra skogen. Pia Männikkö har skapat verket Forest Sounds som en del i projektet Ljus och konst för tryggare tunnlar och platser. Där kan man höra ett helt år i skogen – på en timme.

I Slottsskogen i Göteborg står en skulptur som visar hur rotade vi är i både kulturen och naturen. Klara Kristalovas ”Det som håller mig kvar, bär mig vidare” är en figur i brons som verkar balanserar på sina egna rötter.   

Gillar man ljus mer än brons kanske projektionen på Sävenäsverket passar. Jessica Lloyd-Jones från Wales har med verket Forest Fuel skapat en skog som bara syns under några av dygnets mörkaste timmar. Silhuetter av olika tallarter kommunicerar skogens betydelse för Göteborgs energibehov. När man förbränt träflisen förs aska tillbaka till skogen för att återföra näringsämnen – det blir till en speciell cykel av förnybar energi.

Naturupplevelsen älgjakt är nästintill helig, och även om vi inte längre är beroende av att leva på det som skogen ger så sätter det i gång svängningar djupt i människan som biologisk varelse. Jakt efter bär och jakt efter svamp må vara spännande men står sig nog slätt när det gäller att fälla en av skogens konungar. Corinne Ericsons projekt visar en viktig komponent för jakten – älgpasset.

I Katrineholm har man på olika sätt låtit skogen ta plats. I konsthallen doftar det trä och kåda och det har växt fram en skogsliknande struktur i utställningen BYGGET. Kopplat till detta genomförs under året Katrineholm läser, ett projekt där de utvalda böckerna har tydlig koppling till skogen och den trend som varit extra tydlig i kulturen det senaste året. En av böckerna är förvisso Torgny Lindgrens novell ”Huset” från 2003, men Lisen Adbåges ”Furan” är från 2021 och i den är skogen (trendrätt) skrämmande men den handlar också om att slå rot och om vad skogen/träden ger oss. Kanske man även kan läsa in drömmen om ett liv off grid. Vi verkar i vilket fall vilja bli rotade (kanske med tanke på världsläget). Många rycks upp med rötterna och planteras på ny plats, tvingas till en nystart i sina liv delvis på grund av de klimatproblem vi själva skapar – så det här är en bok som kan gro och växa i dig oavsett ålder.

Adbåges bok förgrenar sig på flera sätt. Föreställningen Folk på jorden på Orionteatern är ett direkt samarbete mellan systrarna Adbåge och Britta Persson.

Det var en massa förslag till svemester det – för ett folk känt för sitt stora naturintresse. Vi exporterar dessutom denna upplevelse, de svenska skogarna med dess rika bärtillgång och ständigt nya svampställen är populärt för danskar och tyskar till exempel. Smålands skogar säljer. Mängder av stugor har utländska ägare som skämtsamt sägs vill komma och lyssna på tystnaden i svenska skogen. Och efter ett tags stillhet kanske börja höra ljud som för länge sedan försvunnit på andra ställen. Vindflöjt. Småfågelskör. Hackspettsvirvel. Rovfågelshovrande.

Låt oss nu efter denna omvärldsbevakning zooma in på Sörmland. Jag kan ju knappast sitta kvar här vid tangentbordet och fortsätta en artikel om skogen med trovärdighet. Så ska vi ses i Gnesta? Närmare bestämt i närheten av Skottvångs gruva? Här kan du se en rapport: via ljud och bild, tyvärr inte med doft, som ger dig chans att uppleva lite av Art in the green box, troligen Sveriges största helt ideellt drivna skulpturpark som har öppet dygnets alla timmar året om.  


Alla bilder tagna av Erling Persson.

Erling Persson

Erling Persson är utbildad litteraturvetare, kulturvetare, förlagsredaktör och journalist. Efter 14 år i mediebranschen, till största del som redigerare, redaktör och nattchef, jobbar han nu som bibliotekarie. Han har varit med i Poetry slam-SM 2007 och 2009.