Två stora konstutställningar öppnade i helgen och Trakten besökte båda. Erling Persson berättar, i konstkrönikans form, om upplevelsen.
Årets tema, som Ann Edholm och Tom Sandqvist står bakom och även gjort urval av konstnärer till, är ”det våta språket” och i Bie biennals programförklaring nämns Tristan Tzara med citatet ”Tanken skapas i munnen” från ett försvar för den improviserade ljuddikten som föds i ögonblicket, i munnen och talorganen.
Trakten ser
Det våta språket – Bie biennal, Bie , 2 juli. Förflytta berg – en konstutställning, vernissage, ETC Solpark, Katrineholm, 2 juli.
För länge sedan när jag gick på folkhögskola startade jag en tidning som fick namnet Ballisten, den kom ut med fyra nummer och fick en syster i goda vänners Café Ball som bjöd på allehanda upptåg. Därför vill jag nu titta närmare på den språksyn och kultursyn som både Tristan Tzara och Hugo Ball var en del av. Där man skyr det symbolistiska. ”Ordet vill jag ha där det upphör och där det börjar”, skriver Ball 1916.
I Bie tänker jag på Saussure och att språket inte är självständiga delar utan behöver samband och förhållande. Denna dag visas konst i trästrukturer, en gammal här i Bie och i nya på Solkullen i ETC Solpark. Men de har gemensamma drag. Tina Nykvists interaktiva verk på Solkullen visar vårt avtryck genom att fylla skugga med annat än frånvaro av ljus i verket ”Alpha Channel/Alfa kanal”. I Rebecca Digbys videoverk ”Nature Clip Object Concert” visas i de utskurna lagren en annan film som för in naturen i rummet på första våningen i sädesmagasinet i Bie.
Bigert & Bergströms ”CO2 Lock-In” visar tyngden av vår miljöskuld. I deras verk ”The Freeze, 2015 Rescue Blanket for Kebnekaise” är det bergets glaciär de försöker rädda. ”I Am Mountain, To Measure Impermanence” av Hanna Ljungh är filmad på samma plats på samma dag och filmteamen har hjälpt varandra. Det som visas på Solkullen är långt ifrån dadaism, men det jobbar med språket på ett sätt där man söker symboler och tydliga bilder – förenklingar – för att vissa komplexitet. Det finns en pedagogisk iver i kommunikationen – inte konstigt när det handlar om att få oss att förstå vidden av vår klimatpåverkan.
Atlicjna/beador-burrjakk/spænnø/podobajeszcha: Min vardag är dubbelpipigt ballistisk (ja referensen är avsiktlig) på det sätt att den röjer språkets dadaistiska sidor varje gång vi i kollektivet försöker kommunicera. För mig står det klart att det finns olika ton och rytm i olika språk och att det förmodligen påverkar hur vi uppfattar meddelandet. Flera av de där meddelandena är som enstaviga men konsonanttyngda yxhugg i köket. I mina öron. Kanske är det en språkoptimering, ett slags återgång till barndomens effektiva ordanvändning och för att tala med Basil Bernstein en begränsad kod som används för att hantera det viktigaste och mest uppenbara som dessutom faktiskt stundtals klarar sig utan ord: kroppsspråk räcker bra. Vi överlever med det. Vid invigningen av Bie biennal försöker ett litet barn och en hund kommunicera. De ställer sig i liknande position mitt emot varandra. Det blir dagens tydligaste bild av språkets gränsöverskridande förmåga. Och ljudsida.
Men vi kan inte dela berättelser med kroppsspråk, vi kan inte tänka tillsammans med det, vi kan inte uppfinna med det och vi kan inte främja inovation genom att samskapa med det. Då behöver vi orden, då behöver vi den struktur som grammatiken ger oss. Då måste vi gå bortom det dadaistiska. Och låta ljud bli ord som struktureras i system.
Det är intressant att få höra någon upptäcka svenskan. Hur hårda toner i modersmålet ändras i de fåtal svenska ord som uttalas. Svenskan låter så mjuk i mina öron. Tänk på italienskan, ett språk med vilket man kan be någon dra åt helvete och det låter som en start på en förförelseakt. Medan all danska låter som om två korpar slåss i munnen. Missförstå mig rätt: Danska är mitt älsklingsspråk, jag har till och tagit lite poäng i språket på Linnéuniversitetet. Det väcker minnen om en barndom med spännande berättelser från vinylskiva och sånger från sångbok. Men få håller med mig. De har svårt nog med min skånska. Så jag låter bli danskan. Har den i hörlurar när det visas någon tv-serie eller när jag hittar någon ny låt med nått danskt band.
Kanske skulle jag använda den mer, danskan, den har en rätt obrydd attityd invävt i sig. Men det passar illa när man tänker på utställningen ”Förflytta berg”. Viljan att gestalta vetenskap, att bygga konst på vetenskaplig grund och sedan visualisera det, är allt annat än ett accepterande av ett begränsat språk och en obrydd attityd. Det visar istället en obändig vilja att utöka språket så att vi kan tänka ännu mer avancerade tankar och via dem uppfinna fantastiska inovationer som kanske kan hjälpa till att rädda vårt kantrande klimat och kyla ned vår brinnande jord. Jag tänker att Bie biennal är som någon slags sjöflyg i detta, där undersöker man hur språket och konsten kan fungera som vattenbärare när det bildligt brinner i knutarna. Det är konstens svar på Skavstas fyra gula pontonplan.
Vi behöver den här superlördagen. Vi behöver de här utställningarna och deras positiva aktivism. Många människor dog i Covid men planeten fick tid att läka och återhämta sig. Nu skickas massa missiler i ett land nära vårt och olja, gummi och annat brinner där med svarta moln som är stora fuck you-fingrar till all form av klimataktivism. Och det beror delvis på att en stormaktsledare under lång tid lyckas förvanska språket så att krig är trygghetsskapande fredsarbete och invasionsattack är räddningsaktion. För att språkskillnader blåsts upp till ett Babels torn där det inte ens finns en stolshöjds förståelseproblem. Dadaismen lyckades med att bygga upp och riva ned med en och samma rörelse, underminera maktspråk och stå för en lekfullt bråkig tradition – och den visar sig stark just nu på Bie biennal. I synnerhet i de läsningar/performance man kunde ta del av under lördagen den 2 juli. Ljudkonst och poesi i skön samklang från Fredrik Nyberg med ljudkonst av Sten Sandell, Petra Mölstad som tagit Anna Kristina Renberg till hjälp med ljudbakgrund, Johannes Heldén som läser även han till ljudbakgrund och Thomas Elovsson går med Dave Allen hela vägen när de framför ett ljudverket ”Lunchtime” de arbetat tillsammans på i flera år.
Allt detta ger mig hopp och får mig att tänka att ganska ofta är språk skillnad mellan liv och död och att i språket och dess begränsingsnivå finns frö till framtid och grund för överlevnad.
Fotot överst är taget av Oksana Verkhola och föreställer Rebecca Digbys verk Nature Clip Object Concert. Utställningen i Solparken är öppen för besökare fram till den 20 september. Utställningen i Bie är öppen 3-17 juli torsdag till söndag, samt 7-21 augusti, torsdag till söndag.
