Hälleforsnäs. Utanför tågfönstret och i pdf:en på datorn. Pendeln pyser till och fortsätter norrut, från bruksorten mot knegarstan. Jag ska träffa författaren Robert Åsbacka i Eskilstuna och prata om romantrilogin han blir klar med när Takläggarna kommer ut den 30 mars.
Huvudpersonen Erik har funnits med mig sedan 2021, när jag läste Kistmakarna, den första delen. Uppföljaren Glömda rum kom ut året därpå och nu har jag fått en digital förhandstitt från förlaget på den tredje delen. Den höga utgivningstakten, ovanlig för Åsbacka, är förstås en orsak men viktigare är porträttet av huvudpersonen. Erik är såväl människa som symbol, i båda aspekterna slår han an något, en blek klang jag känner igen. Det är skildringen av varandet, det enskilda och det gemensamma, snarare än intrig, som gör att böcker stannar kvar. Åtminstone tänker jag så när jag stänger datorn och går av tåget.
Vi slår oss ner i det tevelösa vardagsrummet i lägenheten på Söder. En författarlya, full i böcker, gamla skrivmaskiner, praktiska läslampor.
– En vacker bokvägg, säger jag. Åsbacka håller med, men konstaterar att det är ett helvete att spackla igen hålen när man flyttar. Flyttandet är något han delar med Erik.
– Vi har bott i Flen och Mellösa, i Eskilstuna i två omgångar och så har vi haft torp i Katrineholm och Julita. Och så har vi stuga i Nyköpingstrakten nu. Man måste nog dra den slutsatsen att jag tycker om att flytta.
Ändå känner han sig inte rastlös. För Eriks del handlar det om att han saknar ”djuprötter”. Åsbacka själv har dem kvar, i Österbotten i Finland. Han är där flera gånger om året, ibland en månad i sträck. Längtan efter Finland är något han känt av de senaste tio åren, även i detta liknar han sin romankaraktär.
– Aldrig har jag varit intresserad av att skriva om mig själv. Jag använder platser och hämtar stoff från min omgivning men det handlar inte om direkta porträtt av bekanta. Detsamma gäller mig själv.
– Är du inte rädd för att folk kan se Erik som ett alter ego? Det är ändå många biografiska detaljer som överensstämmer.
– Jo, jag förstår ju att folk kan läsa det så. De som känner mig litegrann kommer att läsa det på det viset. Efter Kistmakarna var det folk i Finland som kom och frågade om jag hade skiljt mig. Men det är ju Erik som gjort.
Han skrattar och säger att det inte gör honom något. En trygghet i det där mötet med andras läsning är en gåva han tycks ha fått.
– Jag arbetade med Viking Sally, färjan som sen döptes om till Estonia. Länge tänkte jag att jag inte ville skriva om katastrofen, jag ville inte göra våld på människors minnen och sorg. Men så kom jag på ett sätt att göra det som kändes respektfullt.
Romanen Orgelbyggaren togs emot väl och blev hans hittills största framgång. Men under ett framträdande på Litteraturhaus Berlin ställde sig en kvinna upp och skrek i raseri över att boken skrivits.
– Jag försökte hitta henne efteråt för att prata men hon hade redan försvunnit. För mig var händelsen inte laddad, jag var trygg i vad jag skrivit, men långt senare blev jag påmind om saken av en tysk journalist som kom till Helsingfors.
Läsare och kritik har annars varit samstämmiga i uppskattningen av Åsbackas författarskap. Inte minst gäller det böckerna om Erik. För Kistmakarna fick han Tollanderska priset, ett av Nordens största litteraturpriser.
– Läsarna tittar inte så mycket på det men det höjer statusen i skrået. Någon väldig ökning av försäljningen sker inte, som för den som tilldelas Augustpriset. Men man inkluderas i en exklusiv och ålderstigen grupp författare som fått Tollanders medalj.
En gång om året bjuds det in till författarmiddag i Helsingfors. Åsbacka är, vid sidan av Monika Fagerholm och Kjell Westö, yngst i gruppen. 1961 var ett bra år för den finlandssvenska litteraturen. Men i viss mån hamnar författarna i kläm. Åsbacka säljer mer i Finland än i Sverige, trots att t.ex. Kistmakarna inte översatts till finska. Med den begränsade finlandssvenska befolkningen och en minskande marknad för litterära romaner blir litteraturpriser, stipendier och författarframträdanden allt viktigare.
Kistmakaren och takläggaren Erik är också författare. Fast inte en aktiv sådan. Politiken och litteraturen har han lagt bakom sig och då kommer livet märkligt nog tillbaka till honom. Jag frågar Åsbacka om det finns en konflikt i det där, om han själv upplever att författandets ensamhet gör det svårt att upprätthålla de relationer han i förlängningen skildrar.
– Min fru har förundrats över hur jag kan vara ensam så mycket och ändå behålla mina vänner. För jag har många kompisar kvar, folk jag känt länge. Det är det att jag har så litet behov av andra. Kan jag bara läsa och arbeta så är jag nöjd.
Det arbetet är en långsam process. Han kan sitta med ett eller ett par stycken och skriva om, putsa och förfina under en hel arbetsdag.
– Jag tänker på en bok i flera år innan jag skriver den och gör mycket anteckningar. Sen tittar jag sällan i anteckningsboken, det är nedtecknandet som är viktigt. Ibland kan jag upptäcka i efterhand att jag haft en idé som jag glömt bort men som ändå färgat boken. Kistbyggandet i första delen är en symbol för socialdemokratins utveckling i Sverige, det skrev jag ner på planeringsstadium och sen sa jag till nån journalist att jag aldrig haft den tanken, att det växt fram som en undertext av sig självt. Men icke.
Det politiska temat är bärande genom hela trilogin. I första och andra delen handlar det mycket om folkhemmet. Sossarna, partiet, finns med i alla delar. Det handlar framför allt om deras betydelse för landets utveckling men hela vägen igenom finns också en underton av mysterium och kriminalhistoria. Palmemordet diskuteras ivrigt av en del karaktärer i Kistmakarna och Glömda rum. I Takläggarna får planerna på att kidnappa Anna-Greta Leijon utgöra fond.
Den sökande men samtidigt uppgivne författaren Erik hamnar i Hälleforsnäs, en plats så god som någon att betrakta Sverige ifrån. Där hittar han spår efter både 70-talets terrorism och den socialdemokrati som på 2020-talet förändrats till oigenkännlighet.
– Varför blev det Hälleforsnäs?
Åsbacka måste tänka efter.
– I hela mitt författarskap finns konst och kroppsarbete med som teman. Hälleforsnäs rymmer båda.
Det var bruksområdet som lockade. Där har gjutits kanoner och spisar men under en tid togs lokalerna över av konstnärer.
– Spaden, som är en viktig del av Glömda rum, finns på riktigt. Den är gjord av Carl Gunnar Nilsson, som verkade på bruket.
Platserna som utforskats, Eskilstuna och Hälleforsnäs, fick visa sig efter hand. Men att det skulle bli en trilogi var klart från början.
– Mitt förlag sa ja till det, men de var skeptiska. Det kan vara svårt att färdigställa en trilogi, de har sett havererade försök.
Däremot fanns ingen klar plan för hur det skulle gå för Erik. För Åsbackas del är det karaktärerna som visar vägen, deras personligheter ger intrigen. Och metoden verkar fungera, Eriks berättelse knyts ihop i slutet av den tredje romanen.
– Jag blev rätt glad när jag kom till slutet. Jag visste ju inte vad som skulle hända men det här känns ändå bra.
Nockpannorna är på plats, bygget avklarat. Den 30 mars släpps Takläggarna. Kistmakarna och Glömda rum finns på ett bibliotek eller en bokhandel nära dig.
