På Räfsnäs gård några kilometer utanför Mariefred väntar Göstaff Eriksson på att hans familj ska komma hem från den stora festligheten som äger rum i Stockholm. Kristian II har just blivit kung och har bjudit in adelsfolket från när och fjärran. Göstaff är också bjuden, men han vägrar att följa med. Han litar inte på Kristian II. En känsla som visar sig vara rätt, för det är nu den händelse som vi nu kallar, Stockholms blodbad äger rum. Snart får Göstaff veta att hans hela familj är utplånad och han står på tur. Han flyr för sitt liv.
Kön ringlar lång utanför Thomas Arena i Strängnäs denna kväll. Snart börjar föreläsningen med Herman Lindqvist. De har inte börjat släppa in än, så jag smiter in på Fritidsbanken.
– Ja, Herman var här nyss och tittade runt, berättar tjejen som jobbar här. Jag såg hans föreläsning på Gripsholms slott förra sommaren. Han är så himla bra!
Ja, vi är många som är starstruck här ikväll. Historieintresset i Strängnäs är stort och Herman är en flitig författare av historiska böcker och har synts på TV med serien, Hermans historia.
Bilden av Vasa
Jag läste med glädje nyligen Lindqvist bok, De vilda Vasarna – En våldsam historia, och känner igen mycket av innehållet i kvällens föreläsning om Gustav Vasa, eller som han egentligen hette, Göstaff Eriksson. Dock är det mycket underhållande att lyssna på Herman och vi i publiken får oss många skratt. Bilden vi fått av Gustav Vasa är en bild Göstaff själv skapade, och som till stor del är en efterkonstruktion. Inte minst av Gustav III, som gärna glorifierade sin bakgrund och sitt arv. Lindqvist beskriver Gustav Vasa med de här orden – målmedveten, skoningslös, hämndgirig och outtröttlig.
Hur var egentligen det där med att Gustav Vasa skidade mellan Mora och Sälen? Är det troligt att Gustav (Göstaff), som aldrig stått på ett par skidor, plötsligt skulle ge sig av mot Norge genom de täta skogarna? Särskilt när han kunde ha valt att åka släde längs vägen istället. Går dagens Vasalopp i Gustav Vasas spår? De dalmasar som drog på sig skidorna och gav sig iväg för att hinna stoppa Vasa från att ta sig in i Norge, är kanske de spår vi följer. Inte fy skam det heller. De lyckades hinna ifatt den man som kom att ändra vårt lands historia i en riktning som på många sätt är positiv. Vi är unika i Europa med att ha en hufvudstad som aldrig blivit angripen på något sätt. Stockholm har klarat sig ifrån bomber och ockupationer, och varit fredat i femhundra år. Dalmasarna, som såg till att Göstaff, den gången för femhundra år sedan, inte försvann ur historien har vi att tacka för mycket!
Brev från Frankrike
Ett brev tog sig fram på slingriga vägar, genom skog, mellan byarna. Mannen hoppade av sin trötta häst och överräckte det förseglade brevet till mig med en bugning. Jag såg genast att avsändaren var Herman Lindqvist och sprättade både ivrigt och omsorgsfullt upp brevet.
Nja. Så hade det kanske varit för femhundra år sedan. Idag landade brevet i min inbox i mailen. Men känslan är densamma. Jag öppnar och läser nyfiket på hur han svarat på mina frågor:
Anna: Läser om ditt sätt att skriva, att du låser in dig och sedan skriver konstant i några månader, tills det är klart. Jag tycker det här är spännande för jag är likadan, så min fråga blir; Varför tror du att du fungerar så här? Hur känns det för dig när du är inne i din skrivbubbla?
Herman: Det enda sättet att få någonting gjort är att man fokuserar helt på uppgiften. Om jag har deadline för en bok så fokuserar jag på boken tills den är klar. Det tar ca 3-4 månader numera, men då jobbar jag varje dag i veckan. Stiger upp kl 05.00 och med paus för måltider håller jag på till kvällen. Jag vill inte resa någonstans under skrivperioden, inte svara i telefon, inte göra något annat. Tack vare förstående fruar har det inte varit något problem. Eftersom jag hittills skrivit 68 böcker så verkar min metod fungera. Då manus är klart reser jag gärna långt bort, äter och dricker gott och njuter av livet. Sen så börjar inläsning och jobb på nästa bok.
Anna: Du har ett sätt att skildra historiska händelser på ett sätt som känns väldigt skönlitterärt. Jag funderar på hur du jobbar här. Hur stort utrymme får din fantasi? Är allt fakta? Hur funderar du runt det här?
Herman: Jag hittat aldrig på någonting. Jag använder de fakta jag har läst in i böcker, brev, dokument, dagböcker och intryck som redan skrivits, då jag tror mig förstå personen och tror mig veta det mesta om hen sätter jag igång. Jag skriver inga historiska romaner, kan inte ens läsa sådana eftersom man inte vet vad som är påhitt och vad som verkligen hänt. I mina böcker har allt hänt som jag skrivit om.
Anna: Vad vill du berätta för världen om historia? Varför ska vi läsa, eller förstå historia?
Herman: Historia kan man läsa som ren underhållning. Det som har hänt på riktigt är mycket bättre än vad någon kan hitta på. Då man läser historien förstår man vad som hänt, varför allt är som det är. Varför vi ser ut som vi gör, varför vi har de namn vi har, varför dessa kläder och varför vi bor i hus som ser ut som de gör. Även musiken och tavlorna har sin historiska förklaring.. Alla dagens problem har sina förklaringar i historien. Man kan lära av historiens misstag, men ändå upprepar människorna misstagen. Det finns en enda stor sanning som gäller för alla i alla tider; Den är; Allting förändras, förr eller senare, vare sig vi vill det eller inte. Det finns ingenting som är beständigt.
Anna: Vad är grejen med kungar?
Herman: Under många sekler vara det kungarna som ensamma bestämde i landet. Om kungen hade ont i magen påverkade det alla hans beslut. Kungarna var oerhört viktiga. Därför är det bra att känna till vilka de var, hur de tänkte, vilken utbildning och uppfostran de hade.
Anna: Vill du berätta något om din senaste bok, Oskar II?
Herman: Oscar levde från 1820-talet till 1907. En lång och intressant period i Sveriges historia. Han var själv intressant, blev erbjuden att bli kung i fyra andra länder innan han blev kung av Sverige. Det var han som först hissade svenska flaggan på sitt slott, sen tog andra institutioner, skolor och ministerier efter. Han kallades ”poeternas furste” för han utgav tre diktsamlingar, skrev över 200 artiklar och översatte från tyska och latinska klassiker till svenska. Han är också den ende svenske kungen som skrivit sina memoarer, tre band. Hans stora sorg var att han förlorade kampen mot norrmännen, de bröt sig ut ur den svensk-norska unionen 1905.
Anna: En ny bok om Gustav Vasa kommer ut nästa år. Vill du berätta något om den?
Herman: Den kommer bara för att det nästa år är 500 år sedan han blev vald till kung och återtog Stockholm från danskarna. Boken handlar mycket om Gustav och hans tid, hur det var då.
Anna: Du nämnde att du ska börja att skriva en bok om Cecilia Vasa. Spännande! Vill du berätta mer, eller är det en hemlis?
Herman: Hon var dotter till Gustav Vasa och en oerhört färgstark och spännande prinsessa som reste över hela Europa. Hon bodde ett år hos drottning Elizabeth I av England. I ett skede drev hon tre piratskepp på Östersjön. Hon dog vid 86 års ålder i Bryssel efter ett synnerligen långt och äventyrligt liv.
Kvällen arrangerades av Kulturscen Strängnäs och Gustav Vasa-föreningen i Strängnäs.
