///

Mellan hammaren och städet

Mellan hammaren och städet publicerades våren 1980, nästan samtidigt som den kanske sista storstrejken i Sverige bröt ut. Håkan Boströms bok innehåller sex långa intervjuer där den gemensamma utgångspunkten är engagemanget i det socialdemokratiska partiet. Intervjuerna övergår i personliga samtal, föder reflexioner, blir till fragment av liv från skilda tider.

Att läsa dessa texter idag är en stark påminnelse om hur mycket som kan förändras på endast 40 år, på gott och ont. Allt kan förändras. Det kan gå! Det kan också gå åt helvete.

I detta utdrag ur boken möter vi en av intervjupersonerna, Frida Rundström, som berättar om hungersnöd, möten med partilegendarer och kritiserar pampväldet i det egna partiet. Intervjun är nedkortad. Låna boken på närmaste bibliotek eller köp ett ex från Bokbörsen.


Ur förordet

Tillsammans är det här några röster ur rörelsen. De är framplockade ur en mycket stor kör. De berättar om sina liv, om stort och smått, och ger därmed vardagsglimtar från vårt samhälle. Något annat har det aldrig varit min avsikt att förteckna.
  Förhoppningen är att dessa röster och deras minnen och skärvor av liv, i huvudsak hämtade från min hemstad, tillsammans med läsarnas egna minnen ska ge upphov till samtal. Inte bara om en hård och besvärlig gårdag utan också om vår vardags verklighet idag och kanhända därmed också så ett frö om framtiden. Det är den vi har kvar att dela. Vi gör det med all sannolikhet bättre, om vi vet vad som varit vår gemensamma utgångspunkt.

Eskilstuna i mars 1980                 H Bm

Torghandel på Fristadstorget. Här stod Frida och sålde fisk i ur och skur under 20 års tid. “En morgon var det 32 grader kallt. Då fick vi lov att stå i Sillgaraget” (saluhallen), berättade Frida. “Vi tyckte att det var som att komma till himmelriket”. Foto: vykort, Eskilstuna stadsmuseum.
Det är klart att jag känner igen Frida Rundström, det gör ju alla människor. Jag har arbetat i Konsum och Frida i fisken vet man väl vem det är. 
  Vet vem det är, ja. Men känner igen.
  Hon är världens äldsta Morgonbriskommissionär. Avgick från uppdraget i februari 1978 efter 58 års arbete. En eldsjäl i den socialdemokratiska kvinnoklubben. Jag fick i uppdrag att intervjua henne. Det blev några möten i hennes hem på Kullabergsgatan 10 under vårmånaden mars 1978.

Inre och yttre strider

Prosten Holm höll i folkbokföringen och kunde hjälpa Frida med siffrorna i hennes politiska kamp mot den motsträviga kommunalpampen i hennes eget parti. Foto: Rolf Bergström, Eskilstuna stadsmuseum
Ett namn på en heltidspolitiker i Eskilstuna stöter jag ofta på hos Frida. Han har haft en förmåga att springa i vägen för henne vid de mest skilda tillfällen. Nu berättar hon om önskelådan vid kommunmötena och där har han ett finger med i spelet.
  – Jag var med i sångkören och då höll vi ofta till vid pensionärshemmet här borta. Pensionärerna tyckte att jag skulle hjälpa till så det blev ett ställe här ute där vi kunde få lämna in recept till apoteken. Så man slapp ta sig till stan för lite huvudvärkspulver.
  – Då fanns det en låda på kommunmötena. Där kunde man lägga önskningar om förbättringar. Jag skrev och la lappen i lådan. Så ringde man från partiexpeditionen och sa att jag skulle komma till mötet och förklara mig. Det gjorde jag, och frågan lämnades över till den som skulle sköta om det.
  – Nästa möte ställde han sig upp och sa: Nu ska jag säga nåt till lilla Frida, som har sina önskningar. Ni får inget apotek, för det bor inte tillräckligt många där ute. Sen sa han hur många det skulle vara för att det skulle kunna bli nåt inlämningsställe.
  – Jag gick hem och ringde prosten Holm, som lovade ta fram siffror på hur många som bodde här ute. Då fick jag reda på att vi var så många som behövdes. 
  – När det kom fram skyllde man på att det inte fanns nån lokal. Nästa gång det kom upp hade man höjt gränsen, då räckte vi inte till igen.
  – Nu, när det har flyttat ut så många till den här delen av stan, då har man tagit bort önskelådan på kommunmötena.
 Jag tycker det är en härlig bild. Inte bara av Frida och hennes engagemang utan också av hela socialdemokratin. [ … ]
 Nu släpper jag fram Frida i full frihet. Huka er, käringar och gubbar, så här har Sverige sett ut under de tre år socialdemokraterna funnits i landet.
 Minns att hon är årsbarn med partiet. [Anm: Frida föddes 1889.]

Första världskriget – Hungerdemonstrationen – Första Maj

Demonstrationer för bröd, demokrati och frihet pågick över hela Sverige under krigs- och nödåret 1917. Här första maj 1917, kanske den bild som Frida blev av med när hon lånade ut den till tidningen Folket? Fotograf okänd, vykort.
Under första världskriget var det svårt, till och med veden var ransonerad. Vi plockade grankottar att elda med och ekollon till kaffe. I parken bakom där Klosters kyrka nu står satte vi potatis. Man fick hämta lappar på stadshuset, sedan fick man sätta fyra fåror. Men det var en torr sommar, brandkåren kom och vattnade med brandspruta.
  Man fick stå i kö för allting. Livsmedelsnämnden hade två vagnar på torget varje lördag. Där fick man köpa en stek och en bit soppkött. Det började säljas klockan sju på morgonen. Jag gick upp halv tre och ställde mig i kö, kallt så man kunde frysa ihjäl. En gång fick jag ett kort och kunde köpa ett halvt hekto hästflott, men det tog mig fem timmar i kö för att få ut detta halva hekto.
  En fru sa till mig att man kunde få köpa mjölk på en gård utanför stan. Vi gick dit, träffade bonden och frågade om vi kunde få köpa några liter mjölk. Ni kan få köpa en liter skummjölk, sa han. Vad kostar den? Två kronor, sa han. Vi var ju tvungna att köpa den, när vi hade gått så långt. Jo, nu känner stadsfruarna igen bönderna, sa han när vi gick. Jag blev arg. Håll käften, djävla bondlurk, svarade jag. Vi gick aldrig mera dit. 
  Det var ont om potatis. Stålpressen köpte in ett parti kålrötter och Filip (Fridas man, red. anm) fick köpa 10 kilo. När han skulle bära hem kålrötterna stupade han på Nybron, så svag var han. 
 Den 25 april 1917 hölls det en stor hungerdemonstration på Fristadstorget. Det kryllade av folk på torget. Borgmästare Friesendorff kom ut på stadshustrappan och talade till folket. Vad han sa hörde jag aldrig, jag var för långt ifrån och folk klämde och tryckte på så man höll på att bli nedtrampad.
  Vid första majdemonstrationen samma år var det så mycket folk med i ledet att tåget räckte hela Nybrogatan, ända ner till Eskilskyrkan. På andra sidan torget gick tåget hela Gymnastikgatan, förbi systemet och nästan ända till ån.
  Tåget hade göra nära fem timmar till Folkets park. Jag tror varenda Eskilstunabo var med. Vi krävde "Bröd och frihet", "Amaltheamännens frigivning".
  Jag har varit med första maj ända till jag bröt mig. Sålt Morgonbris. Det har varit en fest första maj. 
  Jag hade en bild på den här stora demonstrationen 1917. När man slutade demonstrera och nöjde sig med fanborg första maj blev jag förbannad. Då skickade jag in bilden till Folket och skrev hur det hade varit 1917. Men nu orkar visst inte Eskilstunaarbetaren gå längre, det är rena ynkedomen. Har arbetaren fått det så bra att han tror att han inte behöver demonstrera, skrev jag.
  Allt som hände var att bilden kom bort. Det retade mig att de inte ens kunde hålla reda på en bild nere på tidningen. Jag fick den aldrig tillbaka.

Erlander blev ju bra han också

Frida mötte alla de stora. Tage Erlander blev till slut godkänd, även han. Här avbildad i skulpturgruppen Ju mer vi är tillsammans utanför Parken Zoo, tidigare Folkets park. Skulptur av Herman Reijers. Foto: Hangsna (CC BY-SA 3.0)
–  Frihet. Jag kan inte klaga på Sverige, vi har det bra mycket bättre än många andra länder.
 –  Jämlikhet. Var finns den? Den har jag väntat på länge, länge men jag tror aldrig den kommer.
 – Broderskap. Det kan betyda så mycket. Men nog tror jag många tänker: om jag bara klarar mig så skiter jag i andra.
 Som ett mått på jämlikheten drar hon fram de förtroendevaldas pensioner.
 – Det är ju gräsliga inkomster, min far hade 35 kronor i pension, mamma ingenting.
 – Naturligtvis är det bra att arbetarna fått det bättre. Men det finns dom som tror att det kommit av sig själv, utan arbete. Inget kan vara mer fel.
 När jag frågat varför det blivit så har hon inget patentsvar. Det har ingen människa.
 Men under samtalets lopp har hon gång efter annan framkastat tanken på att vi vid flera tillfällen valt in fel personer till framskjutna poster. Man har trampat ner en del som kunde stå för en åsikt, men som kanske inte var populär hos alla. Dugliga krafter har ställts åt sidan i interna strider. Människor som kunde ha gått långt och som rörelsen behövt har aldrig beretts tillfälle att vara rörelsens röst. Hon nämner några lokala namn.
 – Det är lätt att glida in på personer i det socialdemokratiska partiet när man talar med Frida. Som barn hörde hon hur man talade väl om August Palm och han lär ha besökt Kungsör.
 Hjalmar Branting bodde kvar i hennes hem efter ett möte. Per Albin har hon hört och fångats av. Erlander blev ju bra han också, fast jag inte tyckte om honom i början, säger hon. Palme har hon haft lätt att sluta sig till.
 På väggen i hennes hem hänger inramade porträtt av Branting och Per Albin. Är det de största? frågar jag.
 – Jag har en lika stor tom ram och många gånger har jag tänkt skriva till Erlander efter ett foto, men det har inte blivit av. Tror du att han hade skickat något? frågar hon.
 Frågan får bli obesvarad.
 Hon vill inte säga att hon sett Palm, men de andra fyra ledarna har hon sett och hört. En gång var jag med pappa på ett möte i Köping. Fabian Månsson talade. Han hade en limpa med sig och demonstrerade hur man tog ut vinster och hur limpan blev mindre och mindre. Till slut slog han sista biten i talarstolen så limpan sprack.
 
Bygget, Idrottsbygget på Ruddamsgatan var ett populärt ställe för både fysiska och verbala brottningsmatcher. Här hörde Frida dåvarande finansminister Ernst Wigforss (S) tala. Foto: Eskilstuna stadsmuseum.
– Ernst Wigforss var en gång i Idrottsbygget. Han talade i två och en halv timme och det var dödstyst hela tiden. Jag hade kunnat lyssna på honom en timme till, så intressant var det. Ändå var det bara siffror.
 – Palme hörde jag i Stålforsskolan, när Folket fyllde 70 år.
 Lägg till att hon bevistat möten med Hinke Bergegren, Zäta Höglund, Kata Dalström och många fler så ryms nästan hela rörelsen inom henne.

Läs även intervjun med Håkan Boström om tillkomsten av “Mellan Hammaren och städet”. Håkan medverkar också i Trakten #3 med en tidigare opublicerad novell, “Smycken“.

Håkan Boström

Håkan Boström är författare, stadigt förankrad i Eskilstuna sedan barnsben. Debuterade 1972 med diktsamlingen “Anteckningar från ett protokollfört möte” och har sedan dess utgivit ett 40-tal böcker i olika genrer. Belönad med tidningen Vi:s litteraturpris, ABF:s litteratur- & konststipendium och Ivar Lo-priset.