När musikern och författaren Marie Selander flyttade till Eskilstuna 2017 upptäckte hon snart att knappt några av stadens kvinnliga musiker fanns med på samlingsskivor, böcker eller i jubileumskonserter. Var fanns de? Tillsammans med kulturarbetarna Emma Gustafsson och Frida Herchenröther började hon leta efter kvinnorna.
Resultatet blev denna nysläppta bok, som innehåller intervjuer med nu levande musiker, men som även kartlägger allt från vinnare i dragspelstävlingar på 40-talet, till jazzsångerskor och 90-talspunkband.
De har blivit förminskade, bortglömda och objektifierade. Men nu är det dags att deras berättelser kommer upp till ljuset!
Traktens reporter Jenny Andersson har träffat Marie Selander och pratat om arbetet med boken; när hon letat i arkiv där kvinnliga musiker knappt förekommer – hur har hon då gått gå till väga?
När jag träffar Marie börjar vi direkt att prata om boken, och jag är nyfiken på hennes tid i bandet ”Nursery Rhymes” på 60-talet, så vi börjar intervjun i den eran.
Du har spelat i band sedan sextiotalet. Det var ovanligt då, var var det som gjorde att ni vågade ”gå före”?
– När vi började spela med Nursery Rhymes reflekterade vi inte över att vi var tjejer. Jag menar; våra kompisar spelade, alltså bildar man ett band med sina kompisar.
Hon fortsätter:
– Första intervjun vi gjorde var nog 1964. Det var Inger som spelade sologitarr i bandet som intervjuades i Nacka tidning och de frågade något i stil med ”Tycker inte ni att det är konstigt att ni är tjejer och spelar?”
– Inger fattade absolut ingenting, hon gick hem och grät.
Marie berättar att ju mer de blev medvetna om att fenomenet musicerande kvinnor inte ansågs ”normalt”, desto mer sammansvetsade blev de i bandet.
Och hon säger att de flesta musiker behandlade dem väl. Det var snarare tidningarna som framställde det som något konstigt.
– Vi var ute och turnerade på sextiotalet. Vi var stora och förband till The Kinks och The Who, men vi kom aldrig med när det var återutgivningar av skivor eller i böcker. Jag kan bli galen på det!
Hon säger vidare att de omnämndes i tidningarna som ”rockbandet som inte låter som tjejer” och att ”de är söta, men de kan spela också”.
Eskilstuna – mer än bara Kent
När Marie flyttade till Eskilstuna upptänkte hon att det var ”Kent, Kent, Kent överallt”, och de hade en stor utställning som hette ”Från Rock-Nisse till Kent” på Stadsmuseet, där kvinnorna lyste med sin frånvaro.
Marie kontaktade personalen på muséet om att göra en utställning utifrån boken ”Herrarnas kalas – och de kvinnliga musikerna i Eskilstuna”. De blev direkt entusiastiska och utställning blev av.
De har även fått jämställdhetspris för Lilla Stadsmuseet för barn, en utställning som utgår från att historien är allas, och där pojkar och flickor som referensgrupp varit med och påverkat bilder och lekmiljöer.
Att alltid ”föra kampen”och kämpa även om du mött motstånd, har du med dig det hemifrån?
– Ja, det har varit mycket mothugg. Jag har inte fått något gratis. Folk har kanske tänkt ”Nu kommer en liten bok och så den här föreställningen”, men jag har fått kämpa mycket.
Med en uppväxt i arbetarklassmiljö där pappan tidigt var medveten om könsroller, och mamman var ”arg som ett bi”, upplever Marie att hon fått mycket stöd hemifrån för att göra det hon gjort.
– Min pappa var ju facklig kämpe och var alltid ute och tittade när vi spelade.
På frågan om relevant facklig kamp idag svarar Marie att Musikerförbundet har något som heter Kvinnokommittén, eftersom kvinnor ofta är i minoritet på arbetsplatser i musikbranschen. Nätverket finns som hjälp, stöd och information, och Marie hade en distansföreläsning för dem för något år sedan.
Vad tänker du om klassperspektivet?
– Kulturskolan kostar pengar och många får aldrig möjligheten att delta.
Kulturskolan är det som förr hette Kommunala Musikskolan och då var gratis. Deltagaravgiften är nu 550 kr per termin och det kostar 300 kr att hyra blås-eller stråkinstrument, skriver Emma i boken. Vissa kommuner satsar dock och har tagit bort avgiften, bland annat Flens kommun.
Både Emma och Marie nämner dock att även tradition, utbildning och andra faktorer styr om familjer söker sig till Kulturskolan eller ej.
Lira och Etown Grrl Gang – trygga rum
På Lira musikkollo får barn och unga dagtid lära sig att spela olika instrument i band, skriva låtar, spela in i studio och avsluta med en konsert. Hit kan alla komma, det är inte separatistiskt och dessutom gratis.
Några som jobbar med Lira är projektledare Frida Herchenröther, och bandcoach Emma Gustafsson.
Vem de är? Jo, Frida är en av bokens initiativtagare tillsammans med Marie, och hon bidrar med ett kapitel om bland annat tiden i bandet Fairy Floss som blev Tikkle Me och kuppen hon gjorde mot 15 års-jubiléet av av Eskilstunas musikklubb Blå, där endast 4 av 70 inbjudna artister var kvinnor.
Emma är en av huvudförfattarna till boken och skriver bland annat om kulturtantspunk, medias rapportering av musiken på 90- och början av 00-talet och om människor som flytt krig och hittar tillbaka till musiken i Sverige.
Ett annat sätt att bygga trygga rum för musik och andra kulturyttringar är det som Linnéa Lindbom var med och skapade 2012; Etown Grrl Gang. En kvinno- och transseparatistisk förening, vars namn inspirerats av riot grrrl-rörelsen i USA.
Tuff research i sista stund
Att jobba med ett ämne som behandlats med ointresse av media har sina sidor. Marie Selander fick slita hårt, berättar hon.
– Jadu, jag höll på som en galning att hitta information om en kvinna som heter Edit Maria Larsson som jag visste hade spelat, komponerat och varit en aktiv musiker i många ensembler. Men det fanns absolut ingenting om henne, det kändes som om jag stångade mig blodig, för jag visste att hon varit med i Musikerförbundet.
Marie berättar att en del kvinnliga musiker inte figurerat på en enda bild, ej heller i intervjuer eller inspelningar. En som hon fick kämpa för att hitta information om, var dragspelaren Anna Wingman.
– Det var ju bara att börja släktforska, säger hon och fortsätter:
– Jag känner en dragspelare som heter Yvonne och är 92 år. Hon sa ”Jag tror att Anna Wingman har en son som är läkare och flyttat till Östersund”. Via honom fick jag tag på mammans dragspel och tidningsurklipp.
Tur att du gjort den här boken nu det nu, medan kvinnorna lever.
– Ja, det finns nästan ingen av de här kvinnliga musikerna kvar. Men alla som jag intervjuat har varit jätteglada för det, att de blivit sedda.
På releasefesten spelade du och din man Tuomo en låt som heter ”Wild Women Don’t Have The Blues” från 1924. Vilka är dina tankar kring den låten?
– Tänk! Det är hundra år sedan, och där stod hon; Ida Cox; sångerska, arbetarklass och gav råd som gäller än idag.
Vi pratar om att klasskamp och rättigheter, att det ju är ”så himla gammalt” men att det uppenbarligen inte tidigare framkommit hur många kvinnor som var aktiva redan på 1920-talet i musikvärlden.
Förminskade och osynliggjorda
Eskilstuna är en dragspelsstad och en som var en hejare på det var Majken Carlsson, som vann det första svenska mästerskapet för damer 1943.
Damer och herrar var för sig i tävlingen, tänker kanske du? Ja, det hette nämligen att ”pojkarna menade att en söt flicka med säkerhet hade stora chanser att distansera sina manliga medtävlare enbart av den anledningen”.
Det var också så, att det dröjde trettio (!) år innan Majken spelades in på skiva, och då hade hon ändå turnerat över hela Sverige.
I tidningarna omskrevs artister, män som kvinnor, även rasistiskt, t.e.x Louis Armstrong, när han uppträde i Eskilstuna 1952. Och en kvinna som inte poserade för nakenbilder riskerade avbräck i karriären.
I boken berättar Towa Carson:
– Jag sa nej till nästan allting. Det var ju många som vek ut sig i t.ex. Folket i Bild, att ligga på ett skinn, du får 10.000 och en resa till New York.
På flera ställen i boken nämns det hur kvinnor, allt från dragspelare och jazzsångerskor till rockband på 90- och 2000-talet fått höra saker som att de borde färga håret i annan färg för att lyckas, vara ”mera sexiga för det säljer”, att de varit för stela på scenen, eller – som ett band beskrevs 1995 då de vann en musiktävling – ”Måhända var det den kvinnliga fägringen som fick juryn att utse bandet till vinnare”.
Sonya Hedenbratt beskrevs som ”frejdig och frodig ung dam”, Alice Babs som ”den alltid lika söta” och i tidningarna utsågs ”månadens bombnedslag”.
Varför heter boken ”Herrarnas kalas – och de kvinnliga musikerna i Eskilstuna”?
Marie berättar att bilden på bokens framsida är ett citat från en hon intervjuat. Hon säger:
– Det har varit svårt att vara tjej och kämpa. Bilden på framsidan, där har Knut Bäcklund namngett alla män men inte kvinnorna, med förklaringen: ”Många ansikten bland aktiva dåtida musiker kan igenkännas, fruarna däremot av förståeliga skäl svårare att identifiera”.
Det är inte alls enbart hustrur på bilden! En del av dem som sitter där är musiker. Anna Wingman och Majvor Finhborg, och pianisten Edit Maria Larsson gick att identifiera. Efter en del arbete fann Marie även att dragspelaren Majken Carlsson var en av dem.
När vi kommer in på #Meetoo säger Marie:
– ”När musiken tystnar” har ju varit en oerhört viktig rörelse. Och de som jobbar med musikerdelen var noga med att inte hänga ut folk vid namn, utan det viktiga var att kvinnorna fick prata. Att de ens orkat stå på benen efter detta!
Musikliv vs familjeliv
Det står i boken; ”att föda barn kräver sitt”; att männen kunde fortsätta musicera medan en stor del av kvinnorna slutade helt med musiken för att ta hand om hem och barn, speciellt under 1950-talet.
Det här var förstås en faktor till att kvinnor inte kunde utveckla sin musikaliska bana.
När jag frågar om relationen arbetsliv och familj säger Marie att det finns många exempel i boken, och nämner även att hon tog upp det i sin förra; ”Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik”.
– Anna Wingman som var så duktig dragspelare. Hennes son Håkan berättade att ”när hon gifte sig och fick barn, då SKULLE hon vara hemma. Jag menar, hon hade sin egen orkester! Håkan berättade att hon blev bitter på slutet, hon tyckte nog att hon inte fick göra det hon hade velat”.
Men vi pratar också om exempel där det fungerat bra, såsom för Anni-Frid Lyngstad som uppger att hon hade en stöttande make.
– Även Yvonne Nordin (nu 92 år gammal) har flera barn och har ändå kunnat musicera, men hennes man är musiker och hade all förståelse i världen, säger Marie.
I och med boken och utställningen ”Vi är många”, och annat arbete som görs och gjorts, så går det ju i alla fall lite framåt (även om det tagit oerhörd tid).
– Anni-Frid Lyngstad som jag tycker är häftig – efter 30 år fick hon Eskilstuna kulturpris. Tova Carson fick det förra året, säger Marie.
När jag frågar om Marie har något hon vill lägga till säger hon:
– Ja, jag tycker ju att det är intressant, för det här är ju Eskilstuna. Hur ser det ut i till exempel Sundsvall? Jag tycker Eskilstuna borde vara stolta!
De historiska artistbilderna är hämtade ur boken, som finns i nätbokhandeln och går att beställa hos din lokala bohandel.
