Med Död mans skugga avslutar Hans Gunnarsson en egensinnig trilogi om död och depression, en dekonstruering av deckargenren kanske. I Traktens intervju berättar han om konsten att ta lätt på det svåra och att vägra svara på frågor.
– Du skriver inga kaféromaner?
– Nej för helvete, säger Hans Gunnarsson.
Han vill ha avskildhet och lugn och ro när han skriver. Mellösa, strax norr om Flen, som består av en lång byväg med villor, samt en liten kyrkby bortom järnvägen, kan vara den idealiska platsen för en sån författare. Nya romanen, Död mans skugga, är en rätt komplex konstruktion och man förstår att det behövts tystnad för att få till den.
– Det var första gången nånsin som jag hade så mycket obruten skrivtid. Ett år! Jag väntade på några film- och tevegrejer som drog ut på tiden. Men så struntade jag i dem och började skriva.
Som manusförfattare har Gunnarsson jobbat med en del stora projekt, som Ondskan och Arn, men också varit med om flera vändor med filmer och teveserier som aldrig blir av. Den här gången gav det uppskjutna manusarbetet ett bra skrivår. Och han haft en produktiv period.
– Jag känner mig inte jätteproduktiv, jag är ingen grafoman, som en del kollegor. Efter en avslutad bok känner jag mig blank, det finns inte massor av idéer som väntar på att skrivas.
Ändå har det blivit fyra romaner och en novellsamling sedan 2015.
– Fast det var ingen plan, när jag skrev All inclusive hade jag inte en tanke på en trilogi. Sen påbörjade jag Nattsida, eftersom jag tyckte att det fanns mer att berätta, andra perspektiv på samma historia.
Och med Död mans skugga visade det sig att det var en trilogi han skrev. När läsaren når sista sidan är cirkeln sluten, ja, den slitna bilden är relevant för hur böckerna knyts ihop. Samtidigt är det, som alltid hos Gunnarsson, ett på många vis öppet slut.
– Jag tror jag sa det till dig sist vi sågs, att det måste finnas trådar som inte fästs. Saker kvar att grubbla över. Här leker jag med deckargenren och där ska verkligen allting klaras upp i finalen. Göran Greider, annars en favorit, har kommenterat öppna slut som kardinalfel vid något tillfälle och det där förstår jag inte. Så funkar inte livet. Vi står där med gåtorna kvar.
– Litteraturen måste få snudda vid spänningselement utan att glida över i en regelrätt kriminalgåta.
Och så sker i Död mans skugga, där mord, överfall och potentiella komplotter i mångmiljonklass dansar som vaga älvskepnader på en dimmig åker. Läsaren följer berättaren i jakten på svar, som aldrig riktigt (men nästan) infinner sig. Blir det inte frustrerande?
– För mig är det viktigt i allt mitt skrivande att hitta en motor, att göra det spännande och få med läsaren men utan att fastna i det instrumentella. Och då funkar noir bättre än den moderna svenska deckaren, för att det handlar mer om mänsklig existens än om polisiärt arbete.
Ett starkt tema genom trilogin är skrivandet och livet som författare. Dels sker det här direkt på ytan, huvudpersonerna är alla författare och brottas med författarekonomi, skrivkramp, research och förlagsintriger. Dels finns det som en symbolisk närvaro, där karaktärernas liv och upplevelser fungerar som en bild av författarlivet. Och med det kommer vi in på autofiktionen.
– Utöver huvudpersonerna, CG i All inclusive, Per i Nattsida och jagberättaren i Död mans skugga, så finns det ju en karaktär som aldrig nämns.
Den karaktären är Hans Gunnarsson själv.
– Jag leker frikostigt med den identiteten och lånar från mitt eget liv, fast samtidigt är det tydligt för den som känner mig att det inte är mig det handlar om. Gränsen är jag mån om att dra.
Via autofiktionen når vi också in på metafiktionen, som han själv kallar för ett lätt diaboliskt inslag. Jag frågar om ett för mig starkt ögonblick, när identiteten hos en av bifigurerna, förläggaren Åsa, vänds upp och ner och han skrattar till.
– Ja, där får läsaren veta att allt är tvärtom, och ändå fortsätter berättaren att senare hålla fast vid den ursprungliga versionen.
Den osäkerheten genomsyrar verket och gör att jag börjar spekulera i om trilogins tre huvudkaraktärer (kanske rentav ännu fler figurer) är aspekter av en gestalt; en Fight Club med många Tyler Durden som utforskar varandra.
– Det är en möjlig läsning, nickar Gunnarsson, men i så fall något man ser som en parallell eller undertext.
Än mer öppet för tolkning är de inklippta, korta monologer som avlsutar en del kapitel och bär överskriften (Kyrie). Kyrie är en invokation eller anrop, som använts i gudstjänst och litanior. I Död mans skugga är anropet (riktat till Herren eller läsaren eller kanske författaren?) korta episoder om självmord, berättade av de döda.
– Jag har en förkärlek för det polyfona berättandet. Här tycker jag att de insprängda rösterna gör texten mer dynamisk.
Utöver “kyrierna” finns också korta avsnitt med intervjuer, som tjänar syftet att teckna en långsamt framväxande bild av såväl karaktärer som intrig.
– Som författare upplever jag inte att jag styr de här rösterna, som ju svarar på frågor men ofta börjar berätta något om sig själva istället. Och här har jag valt att arbeta formmässigt, att plocka ut det och överge berättarjaget för ett slag.
I det han kallar polyfont berättande, kören av röster, fångar han också in livet som helhet.
– Massor av konstiga liv växer fram såhär, och det de berättar kan vara otroligt dramatiskt eller helt ointressant. Sen gäller det att ändå göra det läsvärt. Och jag har alltid varit mer hur än vad, när det gäller litteratur. Är en historia intressant berättad behöver den inte handla om ett skit.
De udda rösterna blir med Gunnarssons raka, snärtiga prosa aldrig en rörig upplevelse, tvärtom lyckas han lotsa läsaren genom det komplexa romanbygget med fart och spänning. Han är också genomgående mörk i sitt författarskap – Död mans skugga är inget undantag – samtidigt som han balanserar det med humor och en lätthet i tonen.
Vi avslutar samtalet med att åter komma in på skrivandets villkor.
– Läsandet är en käpphäst för mig. Om man inte läser kan man inte skriva. Ibland stöter man på folk som inte vill låta sig påverkas men det låter bara dumt för mig. Du skriver din text i relation till andra texter och för att förstå dig själv och dina möjligheter måste du läsa mycket. Det är inte alls fel att i början av sin karriär, som många författare, inklusive jag själv, ägna sig åt ett visst epigoneri.
Att Gunnarsson själv vid det här laget karvat ut sin högst egna nisch står dock klart. Med Död mans skugga levererar han sin trilogis sista del och med det en läsupplevelse som på samma gång leker med mycket annan litteratur, som den visar något alldeles specifikt gunnarssonskt.
Död mans skugga släpps den 20:e januari, Traktens recension kommer den 24:e. Vill man se Hans Gunnarsson prata om boken gör han det på Stockholms stadsbibliotek den 24:e, på Rönnells antikvariat den 26:e och Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan den 28:e.
