//

Makten och orden

Josip Broz Tito och Eleanor Roosevelt, foto: okänd.

Språk är som bekant makt. Ordval, tabun, vilka uttryck som är korrekta rent socialt eller politiskt, kan staka ut riktning för makten och samhällsutvecklingen på många olika sätt. Dessa skrivna och oskrivna regler kan användas för att inskränka det fria ordet, men också för att beskydda utsatta grupper i samhället. Lagar om hädelse, förbud mot religiösa avbildningar och skildringar av historiskt viktiga personer, förbud mot att häckla kungar och presidenter, förtal, personpåhopp och hets mot folkgrupp är olika utväxter på det träd med många grenar som är språkpolitik. Politik, ekonomi, kultur och andra maktcentrum utgörs och avgörs av språket, och på vilket sätt det används, och det dubbeleggade svärdet kan användas till att ena eller splittra ett land eller samhälle; att bygga en nationalistisk eller internationalistisk politik. Det uttryck som kommer att vara i centrum i den här texten är Bratstvo i jedinstvo (broderskap och jämlikhet), en nästan statsbyggande fras i ett land under mer än 50 år: Jugoslavien. 

”Ni har makten, jag har orden, jag har ordet i min makt”, smädar Loke asagudarna i en dikt av August Strindberg. Det är en bitter, åsidosatt och förrådd trickster som talar om hur han ska hämnas, och rättfärdigar det med att de varit falska, skenheliga, utnyttjat honom. Och cirkelresonemanget leder faktiskt likt en Hräsvelg (örnen på trädet Yggdrasils topp) som på luftströmmar cirklar uppåt och vidare, till en väg ut ur maktordningen: med ett nytt språk som får fäste, kan den gamla maktordningen till slut fintas bort, slipas ner. De ”stora män” som det en gång restes statyer av, välts över ända när tiden hunnit förbi dem. Det hände med ett antal Leninstatyer när Sovjetunionen föll, det hände i år, 2020, när protesterna i rörelsen Black Lives Matter gick över världen. I Bristol slängdes en staty av den slavägande Edward Colston i vattnet vid hamnen, sydstatspresidenten Jefferson Davis avbild revs i Richmond, Virginia där även en staty av Columbus drogs ned, tändes eld på och kastades i en sjö. Columbus blev också neddragen i Saint Paul i Minnesota, och i Boston halshöggs han, bara några exempel på hur forna tiders språk, och makt, idag förpassas till forntiden av dagens gryende nya språk… och makt.

Exemplet Jugoslavien är fortfarande aktuellt. Landets första inkarnation bildades ur det splittrade österrikisk-ungerska kejsardömets fall efter första världskriget, och var ett uttalat kungadöme där kungen alltjämnt hade makten. Men ur den turbulenta politiken som inleddes med flera politiska mord under 1920-talet, följt den fascistiska lydstaten Kroatiens uppgång och fall, axelmakternas invasion 1941 och ständiga strider mellan olika parter steg en ny politisk ledning fram under krigets dimmor. Vinnarna i Jugoslavien var de kommunistiska partisanerna, under ledning av marskalk Josip Broz Tito, som snabbt siktade på att förändra samhället i grunden – och gjorde det, från 1945 till landets upplösning i flertalet krig på 1990-talet.

En stor del av den förändringen låg i språket. Bruket av det kommunistiska “kamrat” påbjöds, en signal om att alla skulle behandlas och därmed tituleras lika. Dock var det också ett starkt militariserat samhälle, och den jugoslaviska armén höll likt många andra militära strukturer strikt på titlar. “Kamrat” visserligen, men Tito hann också med att tituleras försvarsminister, president och premiärminister i Jugoslavien, president i kommunistförbundet samt generalsekreterare för den alliansfria rörelsen (en sammanslutning av länder som formellt stod utanför konflikten mellan Väst och Öst i det kalla kriget). Marskalk glömdes aldrig bort, då han var ledare i kraft av sin militära framgång, och han fick dessutom smeknamn som družje, ung. följeslagare då han i andlig mening följde varenda jugoslav genom livet.

Det språk som officiellt talades, kallades serbokroatiska, ibland kroatoserbiska. Från och med 1954 gjordes det till  officiellt språk i samtliga republiker (Jugoslavien bestod i huvudsak av Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Montenegro och Bosnien-Hercegovina) och var som ett täcke av Bratstvo i jedinstvo över interna spänningar mellan republikerna. Broderskap och jämlikhet var ledstjärnorna, och de som visade några andra tendenser (det vill säga antydde att det borde/kunde existera en kroatisk, bosnisk eller annan kultur eller etnicitet) benämndes ofta som fascister eller förrädare. Speciellt kroatiska tendenser – till exempel år 1967 då kroatiska intellektuella undertecknade den s.k. Declaration on the Status and Name of the Croatian Literary Language, en text som krävde att det slovenska, det serbiska, det kroatiska och det makedonska språket skulle behandlas lika – markerades hårt emot, och väckte starka reaktioner i framför allt det serbiska lägret. Åsikten fick inte gehör 1967, men sju år senare accepterades många av kraven och 2017, över fyra decennier senare, framfördes de på nytt och ratificerades, vilket både befäste att mycket vatten flutit under broarna sen dess… och visade att de språkliga såren länderna emellan ännu inte läkt, och lätt går upp igen. 

Tito dog 1980, och Jugoslaviens sista decennium som enat land tog vid. Ett flertal krig bröt ut, landet splittrades och språken gick samma väg. Det första kriget utkämpades i Slovenien, och tog slut efter tio dagar när den jugoslaviska armén drog sig tillbaka, men i både Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien och Kosovo pågick striderna i  närmare tio år, innan Daytonavtalet 1995 gav fred i Bosnien-Hercegovina och NATO:s bombningar av Serbien 1999 satte stopp för konflikten i Kosovo. Idag syns det inte minst i språken hur olika vägar länderna tagit. För det handlar ofta om aktiva val. Vissa lingvister hävdar att det är större skillnad på exempelvis den tyska som talas i Schweiz, Österrike och Tyskland än det är mellan bosniska, kroatiska, serbiska och montenegrinska.

Men som så ofta i språkliga strider, ligger djävulen i detaljerna.

Serbien (och Nordmakedonien) använder sig av det kyrilliska alfabetet, likt t.ex. Ryssland och Bulgarien. De övriga använder latinska bokstäver men små exempel belyser hur de prioriterar. Engelskans “computer” blir på Serbian “kompjuter” – en fonetisk stavning av det engelska ordet, men kroaterna har istället valt att kalla det “računalo”. Ett par sådana val, åt det ena eller andra hållet, är i stort sett det som skiljer. Några ord stavas lite annorlunda, får en lite annan fonetisk avstavning i och med skillnaden mellan de olika alfabetena, men annars är språken, som lingvisten Kate Chernavina skriver, ”mutually intelligible”, alltså möjligt att förstå för båda parter. Hon fortsätter i ett blogginlägg:

”De sydslaviska språken är till och med nära släkt med dem i regioner som ligger långt borta, såsom Ryssland och Polen vilket är ganska enastående jämfört med den språkliga variationen hos länder belägna nära varandra i Västeuropa.”

Chernaniva påpekar att de slaviska språken funnits en kortare tid än de germanska (som började utvecklas omkring år 200 e.v.t. och runt 750 blir till tyska och engelska medan protoslaviska inte utvecklas förrän år 500–1000). Resten är politik. De västeuropeiska länderna har varit nationalstater längre, och fann det alltså tidigare viktigt att särskilja sig från andra språk och stater.

Chernanivas tips till den som träffar någon från Balkan är: ”Försök att inte fastna i om de pratar serbokroatiska eller montenegrinsk-bosniska. Försök istället att respektera vart de kommer ifrån som en stolthetsmarkör, men sök tröst i att du faktiskt bara behöver lära dig ett språk, inte fyra”.

Sajten Balkan Insight gjorde det nya, ratificerade språkdeklarationen, några nedslag och hörde efter vad folk tyckte om detta initiativ. Deklarationen var framtagen av totalt 30 lingvister och underskrivet av 200 författare, forskare, lingvister och aktivister från hela regionen, och syftet var att uttalat mota de nationalistiska tendenser som fortfarande finns i allra högsta grad och förhindrar att länderna närmar sig varandra. Det väckte känslor.

Snjezana Kordic, en av lingvisterna som var med och organiserade det, trodde att initiativet (som vill verka för att språken i forna Jugoslavien ska kunna refereras till som ett och samma), skulle kunna få länderna att ”sluta att producera framtida generationer av nationaliströstare”. “En provokation och ett nonsens”, genmälde August Kovacec, kroatisk lingvist, men de ”kroater på gatan” som Balkan Insight pratade med verkade mest tycka att det var en icke-fråga. ”Jag kallar ibland mitt språk för serbokroatiska, ibland för BHSCG (en akronym for Bosanski-Hrvatski-Srpski-Crnogrski, alltså bosniska-kroatiska-serbiska-montenegrinska) och vid informella tillfällen kallar jag det för ”vårt språk”, sade Josip, 30 år från Zagreb. Midheta, 54 år från Sarajevo, tyckte inte att det rådde några tvivel om saken. ”Det är samma språk, alla kommer att hålla med om det. Frågan är bara vad vi annars skulle kalla det?” Hon menade att det inte var någon fråga för lingvister, utan politiker.

Och där är vi tillbaka vid Strindbergs ”Ni har makten, jag har orden, jag har ordet i min makt”. Nu ser makten annorlunda ut än den gjorde under Titos tid, tiden för Bratstvo i jedinstvo, och symbolen för den nya, mer splittrade tiden är inte ett paraplybegrepp som det om broderskap och jämlikhet, men möjligen kan det fångas i bilden av det cigarettpaket som cirkulerade på internet för några år sedan:

Pušenje ubija

Pušenje ubija

пушење убија

Meningen, “rökning dödar”, är densamma på alla språken. Ändå har man valt att göra tre olika översättningar: en för kroatiska, en för bosniska och en för serbiska. Frågan är vad det kommer leda till, de trender där elever nu endast får undervisning på sitt egna språk, trots att deras grannar ibland läser till det andra språket? Man reser tornav sina språk,och detkanske behövs. Kanske hellre det än att muras ned i samma jämngrå järnridå och likriktas i olikhetens namn. Och man hissar ståtliga flaggor i sina torn.Men så är det så lätt att tänka att det inte finns vind nog åt alla flaggor, eller att någon annan vill åt ens flagga. Och då är det lätt att rusta upp, med metaforiska och verkliga vapen och taggtråd kring tornen, för att skydda och särskilja just sitt unika språk, och den identitet som ligger däri. Men hur ska man på ett bra sätt kunna förstå sina grannar, utan att gå miste om det som är en själv? Det är en ständig fråga, som har ett konstant behov av svar. Därför att språk är makt, och den som har språket, har makten i sin hand.

Arvida Svenske

Arvida Svenske är frilansskribent och författare.