/

Lort-Sverige

Fattigdom och armod – i alla tider har de orden satt skräck i oss och i alla tider har vi gottat oss, pekat ut och förundrats över det. Distanserat oss från det. Men hur stor är fattigdomen? Hur väldigt armodet?

1938 sände Radiotjänst en reportageserie om tio avsnitt med författaren och journalisten Ludvig “Lubbe” Nordström, en bok med samma namn, Lort-Sverige, kom senare ut. Det förfärliga snusket, trångboddheten och misären i det tidiga folkhemmet porträtterades i en mycket uppfostrande ton. Som en del av tema “fattig/rik” inkluderar vi här ett utdrag från Lubbes möte med sörmländskt elände. Varsågoda: “Kapitel III, Första mötet med nedre kvartilen. §3. Det enskilda och det allmänna.”


Vi fortsatte. I bilen sade kamrern:

Herr Nordström såg själv. Dålig grund, begynnande röta. För lågt i tak. Inget skafferi, inga garderober. Ingen vattenledning, inget avlopp, ingen ventilation. Det är så folket lever. Det här är verkligheten.

– Lever alla så?

– Nej, inte alla. Industriarbetarna lever bättre.

– Men bönderna?

– Tja! Det är svårt att svara på den frågan.

Statistiken, som jag har, säger, att det förekommer, att till och med familjer med ända upp till 10.000 kronors årlig inkomst, lever trångbott på svenska landsbygden.

– Ack, ja, ja, ja!

– Men då är det deras eget fel och inte hårda nöden att de leva som svin.

– Ja, visst.

– Men vad är det?

– Jo, det ska jag säga. Det är arvet från fordom. Folket i stort har icke vaknat till nya tiden än.

– Då betyder det, att vi befinna oss i en kolossal transformationsperiod för hela svenska folket.

– Ja, det tror jag kommer sanningen närmast,

– Nå, men kan nu denne man klara sig på detta lilla ställe? Kan han leva på vad jorden ger?

– Nej, det kan han inte.

– På vad, då?

“Carl-Ulrik, Carolina och dottern,” Råby-Rönö i Nyköpingstrakten Sörmlands museum, hämtad 17 juni 2021.

– Ja, arbete i skogen. Tillfälligt arbete i bygden.

– Och dessa barn?

– Få gå till industrin och städerna. Som alla andra.

– Och om vi nu få lågkonjunktur?

– Ja, då blir det kommunen, som får träda emellan.

– Och stället?

– Går på auktion. Till nästa man.

– Och Svensk Jordförmedling?

– Tja, Svensk Jordförmedling. Det är ju affärsmän!

Varför ljuga eller fördölja? Jag såg rött. En vrede började koka i mig. Jag kunde inte hålla den för mig själv.

– Detta är ju upprörande, sade jag.

– Det är så mycket, som är upprörande, herr Nordström, svarade ciceronen. Vi, som dagligen och stundligen ha detta elände omkring oss, ja, om vi skulle berätta. Men vi ska se på nästa stuga. Där är det de gamla. Här var det mera barnen.

Vi åkte djupare in i skogen, och bilen stannade vid en stig, som vek upp för en sandbacke. Här doftade det mossa, lingonris, barr, kåda, fåglarna sjöngo och drillade, skogsfukten gjorde den begynnande kvällsluften sval och själen lite lättad.

Vi gingo stigen upp, en liten grön äng öppnade sig bakom ett stängsel, en grå stuga visade sig nere till vänster, omgiven av syrener och äppelträd, och bakom dem skymtade en blick stilla skogstjärn med kolsvarta strandskuggor, brinnande solnedgångsreflexer och två bländvita svanar som en drömsyn mitt i alltsammans.

– Jag måste rita den här stugan! sade jag, satte mig på en sågbock, medan de andra gingo in.

Omslag till Lort-Sverige, med illustration av författaren.

Där var stugans exteriör. Sedan jag tecknat den, gick jag ner till stugan. Dörren öppnades, och döm om min häpnad, jag stod på tröskeln till – köket. Inget vindfång, ingen förstuga, man steg från luften direkt in i köket. Vindfång och förstuga representerades av det lilla ynkliga takutsprånget ovan dörren, som möjligen kunde hindra värsta regnet att slå in genom de glesa dörrspringorna i köket.

Jag hade verkligen aldrig sett något sådant förut och inte ens vetat, att sådant fanns.

Nå, jag trädde in. Stugan var av samma modell som den förut besökta, d. v. s. kök och kammare, men här var spismuren så stor, att det nästan som det inre av en lappkåta alldeles svarta, sotiga köket närmast kunde karakteriseras som en smal gång från ytterdörren till kammaren. Och så kammaren. Jag är en kortväxt figur, och jag kunde verkligen stå upprätt därinne, men mellan min hjässa och taket var inte mycket mer än en tvärhands avstånd, och en lång karl skulle aldrig kunnat stå upprätt i detta rum.

Här bodde nu en gubbe och hans gumma, båda i 70-årsåldern, samt dessutom gummans bror, i samma ålder. Hur hade de det? Jag stannade slagen, då jag trädde in: gubbarna lågo i var sin utdragssoffa.

– Hur är det fatt? frågade jag gummans man.

– Jo, ser herrn, jag har legat på lasarettet ett halvt år för njurarna. Om det nu kan vara av att det har varit så kallt här i stugan.

– Och ni då? frågade jag gummans bror.

– Jo, ser herrn, här har jag legat i arton år, efter spanskan!

Rummet var mönstergillt snyggt, hela golvet täckt av rena trasmattor, mitt på golvet ett bord, täckt med snygg duk, och i ett glas en handfull blåsippor. Gumman, liten, rundhyllt, med en gammaldags minimal hårknut i nacken, var klädd i liv med ståndkrage och kjol som förr i världen. Hon var präglad av en naturlig, småleende, vänlig värdighet. Gubbarna hade rena skjortor, hade var sin stol framför sig, på den njursjukes låg en psalmbok, på den andres några apelsinskivor på ett tefat, hans vita skäggkrans var jämnklippt, och båda gubbarna voro fint vårdade. Ingen lukt förnams i rummet. På väggarna hängde bibelspråk och några prydnadssaker, bland annat ett spanskt rör med silverkrycka, förmodligen present från greven eller baron på 60-årsdagen, kyrkkäpp att visa, som de högre uppsatta i samhället visade sina ordnar vid högtidliga tillfällen.

– Men titta nu här! sade ciceronen.

Golvet sluttade brant ner mot ett hörn och bågnade och gungade under fötterna.

– Ingen grund! Golvtiljorna uppruttna! Och se här! Fönstren otäta. Se här! Väggen genomskinlig! Följ med ut!

Vi gingo runt huset. Ciceronen pekade:

– Det här är stora ingången! Men förstugan är stängd för kylans och dragets skull. Och se här!

Han vände sig om och pekade:

– Det är ekonomibyggnaderna!!

Vi gingo åter in.

– Nu ha vi äntligen lyckats få huset utdömt. Men här ha dessa människor bott ett helt människoliv.

– Ja, sa gumman. Men vi skulle inte kunna bo här en vinter till.

– Varför det? frågade ciceronen småskrattande.

– Nej, för då skulle vi dö! svarade gumman och småskrattade också.

Vi tackade och foro.

“Ragnhild Liljekvist med fyra katter, Björktorp på 1930-talet,” Sörmlands museum, hämtad 17 juni 2021. Ragnhild fick polio som barn och drabbades av en funktionsnedsättning. Trots det utbildade hon sig till läkare.

– Här är religionen en god hjälp! sade ciceronen. Den håller sådana stackars människor uppe. Och ger dem till och med en egendomlig glättighet.

– Och detta är ett torp under X. gods?

– Ja.

– Jag kände gamle ägaren, vi råkades ibland på middagar och tillställningar i Stockholm, och han inviterade mig att komma och besöka honom och se på slottets utsökta och dyrbara konstsamlingar, men jag kom mig aldrig för, fast jag tyckte bra om honom. Det var en stilla och ytterst vänlig man, likgiltig för fina världen, vi brukade sitta för oss själva och dricka en whisky and soda och prata om livet i storstäderna jorden runt. Han höll utmärkta tal på franska, som han talade flytande. Var han nånsin i denna stuga?

– Aldrig.

– Inte i några andra heller under godset?

– Aldrig.

– Visste han inte, att dom fanns?

– Nej, han hade ingen aning om dem.

– Nå, sonen, som övertagit godset, då?

– Lika litet.

– Vem har reda på dem, då?

– Förvaltarn.

– Vad gör han, då?

– Ingenting.

– Varför?

– Godset har inte råd att bära både godsherren och de underhavande.

– Och vem får då ta hand om de underhavande, som nu dessa?

– Kommunen, staten, det allmänna eller med andra ord Sveriges skattebetalande folk.


Så hur ligger det egentligen till? Hur stor är fattigdomen och rikedomen? Det har alltid varit svårt att avgöra, på Lubbes tid likaväl som för oss. Brittiska Oxfam, som bekämpat fattigdom under lång tid, säger att sedan år 2015 äger 1% av världens befolkning mer än resten av oss. Hälften av jordens befolkning måste klara sig på en femtiolapp om dagen och kvinnor tjänar globalt 24% mindre än män. Samtidigt har de senaste trettio åren inneburit en oerhörd förbättring. 1,2 miljarder människor har lyft sig ur extrem fattigdom. Klyftorna ökar! Nej, fattigdomen minskar! Vem gör nåt? Är det du och jag? Eller är det “Sveriges skattebetalande folk”? Som alltid måste svaret bli, vi alla tillsammans.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.