////////

Minnen mos och människor

En stadig bratwurst och gött mos är mänsklighetens kitt. Peter Axelsson gräver djupt i korvlådan på jakt efter korvmojens själ och slangens kulturhistoria. Med eller utan världens bästa sås?

Vilket är ditt bästa korvmojsminne?
Gör en kulturhistorisk gärning – kommentera artikeln nedan, där du också kan ta del av andras feta berättelser om mos, gurkmajo och människor i Trakten.

Sörmland, som på senare tid profilerat sig som det stolta matlänet bjussar på det mesta för de flesta läckergommar. Bördiga marker kombinerat med drivna entreprenörer skapar gastronomiska möjligheter.

Korv-bar vid dansbanan i Gamla Oxelösund. Foto: Ord och Bild-gruppen vid Frösängsskolan 1973/Oxelösundsarkivet.

Kanske är då inte korvmojen det första som dyker upp i skallen. Men få företeelser har präglat vår mathistoria lika mycket som gatuköken. Det är inte bara korv och mos – vi snackar kultur och livsstil. Så ställ senapsflaskan upp och ner, feta på laggen och ladda upp för nostalgisk tjorregourmet. Men se upp! När moset träffar skon så är skjortan snart tom! (Korvkiosktolken: när någon råkar förolämpa någon annan i kön (tappa mos på skon) så är måttet rågat; skjortan åker av och nävarna talar.) Men lika ofta knyts öldoftande kärleksband medelst räksallad i mungipan. Kvällen må ha en ände, men korven har två. 

Mias vid Maren, räddaren i nöden. Foto: arkiv.

Mias Gatukök vid Maren i Södertälje var en fast punkt i tillvaron. Kjorren hade legat där sedan senaste istiden. Man stannade till efter krogen eller när man var attackhungrig. Ett minne jag har var när jag var fyllechaffis en sen kväll på vintern. Jag gick för att borsta bort snön från bilen då en kompis frågade om jag ”ville ha nåt från Mias”. Jag sa ’likadant som du” i tron att det skulle beställas tunnbrödsrulle. Fick en dubbel 200 gr hamburgare (2x200g kött) med extra allt och räksalĺad. Var mätt i två dagar. /Anders, 90-tal, Södertälje

Trängsel vid Sibyllabaren i Strängnäs, med oslagbara mottot ”Ha det gott!”. Foto: arkiv.

I Strängnäs var Sibyllabaren i centrum på mer än ett sätt. Helst (om jag hade råd) blev det en kokt special med räksallad. Om pengarna tröt blev det en luffare, dvs bröd med bara mos, ketchup och senap. Det var utan tvekan moset man ville åt, vilket var i särklass det godaste någonsin. Att det sedan pudrades kryddpeppar på var givet = ett måste! /Suzanne, 60-tal, Strängnäs

Förr fanns fler naturliga mötesplatser både i glesbygden och i stan, t ex affären, posten, järnvägsstationen och kanske framförallt gatuköket. Idag har korvmojen på många håll konkurrerats ut av större hamburgerkedjor, thaikiosker och kebabhak. Men de har inte fått samma plats i sörmlänningarnas hjärtan som den självklara sociala arenan på bygden. 

Kurres i klassiska kåken i Gnesta kunde senap som ingen annan. Foto: Mikael Knut Nilsson.

Gnesta Kurre Grill i Gnesta. Där stannade jag och min pappa både på väg till och från Katrineholm från Stockholm. Vet inte vem som äger kiosken nu, men på den tiden gjorde dom en egen helt gudomlig senap!! Vi fick alltid en burk till jul. /Elisabeth, 80-tal, Gnesta

Före detta Turboturkens grill vid Nyköpings sporthall, numera ”Baba Ghetto”. Här satte en lustigkurre upp prislappen för ”Vitlöksmer 7:-” på 90-talet. Foto: Baba Ghetto.

“Jag kommer aldrig glömma när jag upptäckte att korvmojen vid Sporthallen hade stängt när jag slirade hem en oktobernatt. Hursomhelst, så visste jag att “Turboturken” bodde i en lägenhet mitt emot kiosken. Jag klättrade upp på brandstegen och knackade på hans fönster. Döm om min förvåning: han klädde på sig, tände upp kiosken och fixade till en tunnbrödsrulle med den obligatoriska mexisåsen. Kundvård när den är som allra, allra vackrast.  /Richard, 90-tal, Nyköping (Namnet ”Turboturken” kom sig av innehavarens turkiska ursprung, kombinerat med en sällan skådad snabbhet när det kom till att sno ihop en ”tumpas”, tunnbrödrulle. Red:s anm.)

Det fanns fram till för några år sedan en korvmoj vid Talltullen i Katrineholm (numera en Thai take-away), där dom kunde göra fina tunnbrödsrullar. Minns dom mest från 80- till 90-talet, då jag, farsan och syrran stannade där några gånger. /Johan, Katrineholm

Han hade låda på magen, det gillas inte av lagen…

Ove Thörnqvists ”Varm korv boogie” drog en lans för de klassiska korvgubbarnas tillvaro. Det sägs att Göran von Knorring i Katrineholm var (är?) den siste i trakten med låda på magen.

Det var korvgubbarna som krattade manegen för de svenska gatuköken. Men allt började med att varmkorven gjorde succé när korvförsäljningen flyttade ut på gator och torg efter StockholmsutställningenDjurgården 1897. 

1937 skrev Svenska Dagbladet om att regeringen ville begränsa korvförsäljarnas möjligheter att sälja på natten. SvD publicerade då den egenskrivna ”Korvgubbarnas klagosång” där en av raderna löd: ”Herr minister, korvar med senap och bröd skall rädda de svenske från hungersnöd”. 

Före detta ungdom, fortfarande motorburen, vid klassiska ”Vipsen”, Vipsgrillen vid Teaterparken i Nyköping. Foto: privat

En vrålande man sent en natt i korvkön: “Hörrö Sjösa-Per, vore jag lika ful som du så skulle jag ta livet av mig!” Sjösa-Per (med en fullmatad Superstar i näven): “Då har du inte sett dig själv!” /Oskar, 90-tal, Trosa

Korvgubbarnas okrönta drottning, Emma Eriksson, även känd som ”Fläsk-Emma”, hade eget slakteri i Nyköping och skickade ut sin första korvgubbe på stan runt 1920. En pionjär i branschen, som allt vad åren led och korvarna svaldes ned blev tämligen korpulent. Läs mer hos Bergshammars hembygdsförening.

En lång kamp tog sin början, men i slutet på 50-talet försvann de flesta korvförsäljarna med låda på magen. En lösning blev att bygga små korvkiosker i trä, som kunde placeras på alla möjliga platser. Många kommuner uppförde korvkiosker som ett sätt att få fler i arbete, helt enkelt. Men en del kommuner började driva kioskerna i egen regi för att tjäna storkovan. Katrineholms kommun var en av de allra största syndarna och fortsatte att få grädde på det kommunala moset ända till 1970, trots att de bröt mot kommunallagen.

Gatuköket på Drottninggatan i Eskilstuna skattade åt förgängelsen 2018.

På 60-talet kom “Råd och anvisningar angående kioskhandel med livsmedel”. Bland annat skulle det finnas rinnande vatten och toalett i kioskerna, och då fungerade det inte längre med de gamla korvkioskerna i masonit. Resultatet blev nya kiosker med platt tak och färgade väggpaneler. En del av dessa byggnader finns fortfarande kvar och går oftast under benämningen gatukök – och kan saluföra alla möjliga maträtter. 

En sista bara! Pariser-baren. Torshällas första riktiga korvkiosk öppnades vid Östra torget på 1950-talet av Sören Larsson (”Korv-Sören”). Foto: S:t Olofs gille. Läs mer om Pariserbaren på Torsbergets blogg.

Källor: Korvhuset.com, Sörmland – en regional måltidsresa, Länsstyrelsen Södermanlands län, Sörmländsk matsafari, Katarina Nordli, Svd.se, Korv, mos och människor, Leif Eriksson, 2004, Wikipedia.se, Facebookgruppen “Tunnbrödsrullens vänner”

Mer korv av idag!

Ett litet urval av överlevande oberoende masonitmojjar och grillkartonger. Ut och ät innan Donken kört över alltihop! Läs mer om ställena i ”Stripskommissionen trålar

Peter Axelsson

Peter har en bakgrund inom journalistik och kommunikation, bland annat på Svt där han nu är programledare i Rapport och Nyheter på lätt svenska. Dessutom är han VD för Everyday. Peter är född och uppvuxen i Nyköping – eller rättare sagt: östra Sörmlands München, enligt ölvännen Janko.

10 Comments

  1. Jag minns MosaBerith med solsken i blick och hamburgertallrik i hand. Hon drev en kombinerad grill och kiosk, och stället var känt för sina rågade portioner pommes frites. När jag och min kusin var där avhandlades vilka som var släkt med vem i trakten.
    Vill minnas att det även fanns en ’MosaBerit Fanclub’ på Facebook, så det var en uppskattad krögare 🙂
    Idag är stället ombyggt och drivs i annan regi, men det är säkert toppen nu också.

    Annat på ämnet: Modegrillen i Skövde, har för mig att deras slogan var ’Bättre bukfylla än bakfylla’.

    Mera Västergötland, hoppas ok trots att det inte är Traktens trakter:
    ’Hälta, hälta, fördel mos, sexti’, förti’
    Så kan en beställning gå till, där det önskas nästan hälften av varje, men inte riktigt, utan snarare 60 % mos och 40 % pommes.
    (jag reserverar mig för eventuella språkkulinariska felaktigheter)

    Fjärde minne, mer poetiskt: ett gatukök i Bankeryd, vi hade just köpt korv med mos, servetterna flög iväg, och runt oss virvlade maskrosbollar. Det var det hele.

  2. Även min historia tilldrar sig på Turboturken i Nyköping. Rätt säker på att den hade ett riktigt namn men det har jag inget minne av. Hur som haver så var vi ute en onsdag i skiftet mellan 80- och 90-tal. På väg hem ville vi gärna ha något i magen och stannade såklart på stans bästa korvmoj. Moset var helt magisk och smakade som riktigt mos, inte pulvermos, och var enligt ryktet hemstampat. Tyvärr kunde vi dystert konstatera att det var stängt. Lite rådvilla om vi ska gå tillbaka ner på stan och käka eller gå hem står vi där och diskuterar när fönstret (det som Richard ovan klättrade upp och knackade på) och där står ägaren; ”Vänta grabbar, jag har precis stängt, stekbordet är fortfarande varmt! Jag kommer.” Och han kom ner och fixade käk åt oss. Underbar människa, underbart käk. Var riktigt ledsen när han sålde.

  3. I Hälleforsnäs fanns en korvautomat vid macken. Där stannade vi på väg hem på moped från danserna på Amazon och fick en ljummen sladdrig hotdog i ett plastfodral, ett inplastat korvbröd och en liten förpackning ketchup för fem kronor. Egentligen helt oätligt, men jättegott just i stunden.

  4. Alltså korvmojen som fanns vid busstationen vid stadshuset i Flen. Där kunde man efter att ha sett halva sörmland från bussfönstret på väg från gymnasiet (katrineholm) köpa en luffare. Den bestod av korvbröd med mos i, peppar, salt, ketchup och senap. Kostade 1,25 kr… Var man riktigt stad vid kassa kunde man lägga till bostongurka eller räksallad. Då var det fest!!! Känner hur snålvattnet börjar rinna till fortfarande efter 50 år 😀

  5. Många minnen väcks till liv från Korv-Ingvars legendariska moj i Solna, en bit från Sörmland. Även jag mumsade luffare, det givna alternativet (och möjligtvis det enda) om man var vegetarian.

  6. Apropå Drottninggrillen på Drottninggatan i Eskilstuna. Det fanns en tydlig rivalitet mellan Eskilstuna-raggarna och Västerås-raggarna på 70-talet. Återkommande så invaderade ett stort gäng förfriskade, beslutsamma och motorburna ungdomar den rivaliserande staden. En gång (1975?) så kom Västerås-raggarna i stort antal till Eskilstuna och ställde till ofog. Drottninggrillen låg på den etablerade Raggarrundan – Drottninggatan och Rademachergatan runt, runt. Gurkraggarna roade sig med att med armkraft välta Drottninggrillen – med personal, korv och allt.

    • Tack Martin, för gurkraggarnas raseri, bevare oss! Sen är det ju något med just korv och raggare. Nån som har en bra raggarbild med mosanknytning? Lägger gärna ut den i artikeln!

Lämna ett svar till Ing-Marie Sundin Avbryt svar

Your email address will not be published.