Än klingar rädslan för att möta något gammalt igenkännligt ansikte i kroppen och den är svår att få bukt med. Kanske vänjer jag mig eller så blir det värre. Min oroliga kropp har just blivit snäppet oroligare och hela företaget verkar just nu på mig som ett stort misstag.
Fat camp i Katrineholm började med en tur till Willys och därifrån har jag ännu inte återhämtat mig. Jag lyssnar till min bror och hans flickvän som lagar maten i köket på andra sidan väggen och känner mig mindre än på länge fast jag är här för att bli större (inte bokstavligt talat). Vid min sida ligger Stig Dagermans tyska höst som jag hoppades skulle trösta mig, vilket kanske förklarar vilket tillstånd jag befinner mig i: augustikvällen där utanför fönstret blir mörkare som själen min och hemlängtan hoar dov innanför bröstet tillsammans med stickningarna efter handlingsruschen. Jag ser en blodröd sol sjunka i horisonten och den är illavarslande.
Det ska till att tukta kroppen när själen väger tungt. Att wimhoffa, det vill säga kallduscha, krossar självmedvetandet i mortel och fördelar ut det i kroppen och ingen själslig smärta känns längre av. Man flyttar smärtan inåt och stänger den inne i en isvak. Något bättre sätt att förflacka sig själv har väl sällan skådats. Det vore väl kanske att äta rumstempererat steksmör i tjockt lager på en majskaka men det lindras av ett par ostskivor som räddar frukosten. Och tröttheten! – yrslet sticker i kroppen och bokstäverna studsar på skärmen. Nollkaloriveckan har precis börjat och huvudet vill lägga sig på tangentbordet. En kalldusch till kvällen gör gott, chock väcker både sovande och döda.
Wimhoffa har också en annan betydelse: för att inte svimma ligger man raklång i en soffa eller på en matta och andas in hårt med magen och ut genom munnen trettio gånger, håller andan på tomma lungor så länge man kan (för att förlösa stresshormoner), tar ett djupt andetag och håller andan i femton sekunder med spänd mage och sprängfärdig skalle i femton sekunder och sen… är du inte färdig därför att du ska göra proceduren tre gånger. Efteråt sticker det i händer och fötter och det betyder att man har gjort övningen rätt. Det handlar om att pumpa kroppen med syre och effekten är att man blir piggare. Viktigt är att inte börja skratta mitt i för då rubbas syreintaget och övningen far till skogs. Huvudvärken på grund av kaffe-detox gör inte metoden lättare men bekvämt ska det väl inte vara när man har gjort så många misstag som jag.
Att vara trettiofem och känna sig som ett barn i någon annans hem är tungt. Att känna sig som ett barn i ett hushåll där vederbörande är sex respektive tio år yngre är förnedrande. Att vara den som misslyckades med livet är inte ett lätt ok att bära. Nu sitter jag med livets skuldsedel i hand, tvingad att göra bot för mina irrfärder med tjockt lager smör på majskakor, kallduschar, andningsterror och no carb-diet. Att odla vingar när man varit i helvetet och vänt är en smärtsam process men en man antingen genomgår eller ser livet tyna bort tills man kliver av i självspillan.
Motivet bakom fat camp är att jag inte ska ta livet av mig, bli stark och orka leva; det är samtidens verkliga slagord bakom alla syntetiska. Antikens greker förordade späkning och absolutism, långt före kristendomen. Idag är metoderna mer sofistikerade nerkokade till programmatiska procedurer jag ogärna befattar mig med. Nu är de kanske min sista chans, efter två inläggningar på psykiatriska kliniken i Nyköping och mental hälsa på sluttande plan. Jag hyser väl inga större förhoppningar om att en starkare kropp ska göra mig gladare. Metoderna tar inte hänsyn till känslor, det gör mig ängslig därför att om känslorna inte förändras med starkare kropp har fat camp inte gjort någon skillnad. Fast då får jag i alla fall veta att känslor är oberoende av kroppen och det ser jag fram emot att veta.
Jag vet att jag är här för mitt eget bästa och det finns ingenting min bror har för avsikt att bevisa mer än att ge mig kraft att börja bygga upp livet igen. Ändå sätter sig själen till motvärn. Jag finner njutning i tanken att bevisa en gräns mellan kroppen och känslorna. Inte för att det skulle få mig att må bra utan därför att jag skulle motbevisa välmåendeprogrammen. Jag kämpar emot instinkten därför att jag vet den är fel. När jag kommer härifrån ska jag väl inte ha ett bevis med mig utan en grund att bygga ett liv på, en grund att falla tillbaka på när livet blir jobbigt så jag inte bara släpper det i golvet som tidigare. I likhet med min bror har jag ingen pliktkänsla naturligt så jag måste skapa den själv genom självtuktan. Utan pliktkänsla går det inte att hålla i vare sig jobb eller relation. Jag är här för cementera grunden så att jag kan börja göra bot för mina synder.
Slutet närmar sig för no carb-veckan och lite mer energi har jag väl. Wimhoffandet gör sitt till och huvudet känns klarare. Ångesten finns fortfarande där fast begravd under en mjuk filt, jag undrar om det är tryggheten i att vara omhändertagen eller rutinerna som håller på att sätta sig. Jag äter tre gånger om dagen. Till frukost: tre ägg, tre riskakor med mikrovärmt steksmör och ost och tillskott med magnesium, zink och D-vitamin. Till lunch och middag: kött, fisk, fågel, vegetariskt på rullande schema och dagens middag är morgondagens lunch. Under no carb-veckan får jag på sin höjd äta lite potatis till färskvarorna, annars bara grönsaker. Träning: varje dag kring lunch, för lederna och konditionen, och lunch efter träning och kalldusch. I slutet av första veckan börjar rutinerna sätta sig och långt, långt inne växer rösten som säger att jag kanske klarar det. Att det här med kallduschar och wimhoffande faktiskt fungerar.
Prestationsångesten fortsätter dundra i bröstet men den blir inget mer än ett skallrande muller som en sten i rullande tunna.
Vissa människor fungerar inte per instinkt. När jag skriver fungerar inte menar jag det i termer av regler och normer. Det vill säga: vissa människor får inte ihop sina liv ekonomiskt och strukturellt på instinkt. Vissa människor kan inte ens behålla ett jobb, har ingen instinktiv arbetsmoral. Vissa människor måste själva skapa något så fundamentalt som arbetsmoral – de flesta gör det inte därför att det är skitjobbigt men de som faktiskt gör det kan leva ett normalt liv trots sina brister.
Ibland slår det mig att jag är trettiofem år och att läkningsprocessen efter två år fortfarande bara börjat. Det gör mig ledsen. Prestationsångesten fortsätter dundra i bröstet men den blir inget mer än ett skallrande muller som en sten i rullande tunna. Det gör ont att tänka att jag förmodligen inte lär vara helt på fötter igen förrän vid fyrtio. Jag har svårt att se vitsen med kallduscharna och träningen och dieten och wimhoffandet därför att det känns redan som om det är för sent. Jag fick min chans i livet och jag försatte den, jag hade för bråttom. Varje försök till uppmuntran känns mest som tröstande dikter: man läser dem, tar dem till sig och minns dem men man blir dem aldrig.
Men det finns något annat också. Jag vet det nu. Jag har en krigare i mig och han har inte somnat in för gott. Jag gör det jag ska göra, kallduscharna, no-carb-dieten och träningen, fast jag inte har någon riktigt klar bild över varför jag gör det. Målet anas vid en avlägsen horisont. Jag når inte dit, ända plågar jag mig i kallvattnet. Min bror duschar kallt i två minuter men det är inte honom jag jagar. Jag orkar inte jaga längre. Jag vet inte varför jag gör det. Jag känner hopp men det är ett löst springande hopp. Det är som livslusten, själen, runnit ur mig och det bara är jag och min kropp kvar. Jag tuktar kroppen och vet inte ens varför.
Efter två veckor flyttas fat camp hem till Nyköping. Eldprovet. Första kvällen sitter jag slokande vid datorn och The good doctor. Äldsta sonen sover i rummet intill. Nej, han är inte min motivation. Om något motiverar mig så är det att få en stund av ro i kroppen. Jag ska äta no-carb i sex veckor har det blivit bestämt därför att det tar så lång tid för kroppen att vänja sig och börja driva på fett istället för kolhydrater. Maten är inget problem, det är inte så att jag går hungrig. Den här kvällen blev det inget wimhoffande i duschen men det tar jag igen imorgon.
När jag påbörjade fat camp åt jag fyra stabiliserande mediciner: Venlafaxin två per dag, Absenor, tre per dag och Lergigan och Olanzapine en per dag. Två veckor in har jag dragit ner både Venlafaxin och Absenor till en per dag, slutat med Lergigan och tagit den sista Olanzapinen. Jag mår mycket bättre. Jag är stabilare och gladare – och jag är överbevisad. Jag är tillbaka i Nyköping och rutinerna är med mig och kanske är jag snart redo att börja bygga upp livet igen.
Wim Hof är en nederländsk föreläsare och äventyrare. Hans ”Wim Hof Method” går ut på att tvinga kroppen att genom kyla återta både kroppslig och själslig styrka. Denna styrka menar han har gått förlorad i ett modernt samhälle, där vi alltid är varma och har gott om energirik mat. Vetenskapen har kunnat mäta vissa förändringar i hjärnan som visar att det åtminstone fungerar när det gäller att lära sig hantera kyla. Wim Hof har genomfört maraton i minusgrader, klädd enbart i kortbyxor.
