/

Ett krig i kroppen

Start

Självmord, skam och barndomstrauma – Christopher Paulstams essä är inte lättsam. Men den är viktig, den närmar sig ämnet aggression och det behöver vi prata om, om vi ska rädda människor från sig själva och varandra.


Jag bläddrar i Balders senaste nummer om arbete och plötsligt kommer jag att tänka på Jan Myrdal om tidsspillan i Moraliteter och garderingar. Han ligger i sängen omgärdad av olästa böcker efter tio års refuseringar, en växande hög av brutna löften och magsår. J.M. ska höras i rätten, dömd för tidsspillan, dömd därför att han valde arbetet före familjen och misslyckades med att uppfylla arbetets villkor. Han försvarar sig med att han söker de rätta orden. Det är viktigt för honom att orden blir rätt, vilket han skriver utförligare om i Ett andra anstånd – rätten tror honom inte. Arbete kräver att ansträngning syns.

Jag inser att jag är privilegierad. Jag kan ta mina skrivuppdrag när jag känner för det, arbeta pro bono om jag vill, därför att familjen täcker upp för mina basala kostnader. Jag arbetar när jag kan. Ger fan i det när jag inte kan. En av mina bröder säger att det är så det funkar. Det är en fet lögn men jag låter den passera oemotsagd. Jag har bundit dem till ett fruktansvärt löfte därför att jag är sjuk och utan deras allmosor kan jag lika gärna åka i fängelse eller ta mitt liv. Ingen familj önskar det för en familjemedlem. Själv vet jag inte så noga längre om det är en nödvändighet eller bara en strategi för att få vara fri enligt Frihetsförmedlingens Frihetstillstånd. Fast egentligen bryr jag mig inte.

Frihet gäller t.o.m. 2022-06-01.

Jag läser mina böcker, skriver mina alster och somnar gott om kvällarna fast barnens mamma bär en containerlast av mina misslyckanden på sina axlar. Det är min grundläggande rättighet att må bra under omständigheterna (läs nedan). Inget hindrar mig från det som står mig till buds för att må bra. Ingenting annat än skam. Så jag tränar bort den. Och låter tiden gå. Det är kärnpunkten i all personlig utveckling – barnen har vant sig vid att träffa mig tre kvällar i veckan och deras mamma bryr sig uppenbarligen mer än mig om att ekorrhjulet måste rulla. Friheten kommer till priset av andras möda och kruxet för den som är sjuk och inte uppfyller arbetssamhällets gängse villkor är att lära sig av med skammen. Det är halva vägen till att bli frisk.

Mina omständigheter då? Min PTSD har jag enligt en psykiatrikers omfattade utvärdering ”löst själv”, men jag misstänks fortfarande för schizotypa, narcissistiska, emotionella och fobiska personlighetsstörningar och autistiska drag. Den rekommenderar utredning om autism, ADHD och bipolaritet. Jag är utmattad, deprimerad, skuldsatt, konkursad, dömd för misshandel och utan jobb, pengar och vänner. Jag sökte sjukpenning och fick avslag två gånger. Om min mamma inte hade betalat för mig, om jag hade tvingats jonglera med Försäkringskassan och Socialtjänsten eller söka jobb hade en av två saker hänt: antingen hade jag inte överlevt eller så hade någon råkat väldigt illa ut.

När det var som värst hade jag en dagdröm att lugna mig med: jag tar en kniv med silverskaft till närbutiken, lägger den på disken och ber biträdet ringa polisen. Ringer hon inte kommer jag naturligtvis hota hen till det. När polisen kommer uppträder jag tillräckligt hotfullt för att de måste gripa mig och då får jag äntligen vila. För något år sedan åt jag fem stabiliserande SSRI-preparat (idag äter jag två). Blir intrycken för många blir jag först tyst och tillbakadragen. Får jag inte bli ensam då, då blir jag retlig och med ytterligare stimuli exploderar jag. Familjen trippar inte på tå lika mycket längre därför att vi har en öppnare dialog. Det har jag blandade känslor för. En del av mig tycker om att hålla dem i spänning.

Jag försökte ta mitt liv en gång genom att hänga mig i morgonrockens rem. Det har jag inte alls några blandade känslor för: jag förtjänar att dö lika lite som samhället förtjänar att brinna. Det är min övertygelse att det krävs en absurd tro på människors tycke och smak för att mörda sig själv. Jag säger mörda därför att självmord är oftast överlagt och alltså rent juridiskt inte dråp (något som trots Émile Durkheims sociologiska klassiker Självmord från 1897 blivit mycket svårt att tala om). Mitt försök var överlagt – vägen hem till Rosenkällavägen den kvällen minns jag mycket väl:

Jag hade träffat barnen under sen eftermiddag och tidig kväll. När de somnat hade jag och deras mamma ett samtal om skuld. Jag gick hem med en överhängande känsla av att det vore bäst om jag försvann och planerade min bortgång. Jag sökte sakligt på nätet efter hur man knyter en snara, knöt den och hängde den omsorgsfullt på sänggaveln och testade om den höll. Så provade jag. Blodet samlades i skallen och jag började se stjärnor och blev yr. Sedan blev jag rasande förbannad. Och jag kände mig stendum. Förmodligen föddes de tankar som mynnat ut i den här texten vid den tidpunkten. Det var nämligen kort efter mitt självmordsförsök jag lånade Durkheims Självmord på biblioteket.

Missförstå mig rätt: jag har inte gått igenom allting – från konkurs och misshandelsdom till isolering och inläggning, tre års kognitiv beteendeterapi och den långa vägen till återhämtning – bara för att återvända till ett slags pacificerat skådespel. Jag har varit den glada roboten och yppat tidsandans prestationsnycker som något riktigt och gott, pressat min person ner i ett svart hål i bröstet, en person som bara fått lufta sig under mina lyckliga persona för att skrämma bort familjen när jag tyckte det behövdes. Jag vägrar gå den vägen igen. Även om det betyder ekonomiska och sociala svårigheter. Jag tror på samhället, men inte så mycket.

Spelar jag duktig pojke på arbetet kommer det ta sig uttryck mot familjen. Leker jag duktig förälder hittar det ut i arbetslivet. Jag har ett krig i kroppen och det måste omsättas i någonting. Det finns ingen gråzon. Jag gör som gamla tiders traumatiserade människor och intellektualiserar min vrede; lyssnar på Korn och Slipknot när jag arbetar och läser Jesper Juul och Bessel van der Kolk för att samtala med mig själv om aggressionerna, det som Jesper Juul kallar för en ”nyromantisk” paradigm, alltså den paradigm som gör aggression till en skymf istället för en inbjudan till samtal. Det är försent för mig att blunda och därför måste jag bejaka mina aggressioner. Samtalet måste jag ha och den finns inte sällan att hämta annat än i böcker eftersom folk skruvar oroligt på sig när man talar klart om aggression. Därför ser jag samtalet som en biprodukt av läsningen.

Juul argumenterar att man behandlar aggressiva människor idag, framför allt barn, på samma sätt behandlade man kvinnor för hundra år sedan: ”Kvinnor som tillät sig att uttrycka vrede, frustration eller raseri diagnosticerades som hysteriska och institutionaliserades”. Min vrede är det stammande, misshandlade barnets ord samlade i en fördämning, som inget hellre vill än ut. Det går inte att stänga av det. Skådespelaren Mickey Rourke ska ha sagt om det misshandlade barnet att ”om det pågår år efter år gör du bäst i att ta ut personen på gården och sätta en kula i skallen på honom. För han kommer aldrig över det.” En skräck som pågått i ett decennium eller mer kommer ungen aldrig över. Utan utlopp för kriget i sin kropp kommer barnet ställa till ett helvete om det tillåts växa upp.

Det är därför jag läser och skriver så mycket. För att blidka fördämningen av alla osagda ord som sitter fast i min kropp. Det är därför jag inte kan ställa mig vid bandet på en fabrik eller vid telefonen på kundservice. När det plötsligt sker att ordet jag fört in i själen hittar fram orden i fördämningen – jämför med spermien som hittar fram till ägget och befruktar det – måste jag omsätta det i någonting, oavsett om det ger betalt eller inte. Att försöka vara stoisk, till exempel därför att man ska vara strategisk i förhållandet till arbete och ekonomi, får själen att skaka och skakningarna sprider sig sedan ut i kroppen. Gör jag inte som kroppen säger börjar det vibrera i magen och i bröstet. Det är då jag blir farlig för mina barn och deras mamma.

(Traumaexperten Bessel van der Kolk menar att traumatiska minnen programmeras in i kroppen via vagusnerven, som sträcker sig mellan magen och tarmsystemet. Min bror får till exempel magproblem vid alla former av socialt umgänge och måste alltså för att alls kunna umgås med folk vara hyperstoisk med kosten för att inte bli sjuk.)

Där samhället krävde av mig att vara strategisk, att jonglera mellan försäkringskassa, socialtjänst och terapi för att samordna min behandling och min ”överlevnad” i systemet, där gav min familj mig pengarna jag behövde och sa att jag kunde skita i allt. Om jag inte fått skita i det hade jag inte suttit här idag. Men det är jag inte tacksam för. Tacksamhet är bara spel för galleriet eftersom ”tacksamheten är en förorening eller ett gift eller ett smittoämne” som Torgny Lindgren skriver i I Brokiga Blads vatten (1999). Hade det inte varit jag utan någon annan i min närhet som varit sjuk och fallit så djupt hade jag gjort samma sak. Tacksamhet är slavens samtycke till en hierarkisk ordning – gamla och barn och sjuka och arbetslösa borde lära sig av med tacksamhet.

Jag var konkursad och skuldsatt, dömd till skyddstillsyn och tvångsvård för barnmisshandel. Tre större projekt och en reklamfirma låg i spillror tillsammans med högar av brutna löften plus några mindre projekt och investerade pengar. Sammantaget hade kanske 60 000 svenska kronor investerats i mina irrfärder från olika håll mellan 2015 och 2017. Det blev pengar i sjön. Idag bryr jag mig inte särskilt mycket om det. Så har jag rätt att göra. Det är nämligen så man lärt mig tänka. Jag har gjort skada på mina barn och på företag, både mitt eget och på andras. Men det verkar ändå vara min oomtvistliga rätt att må bra. Så jag plockar upp Friedrich Nietzsches Om moralens härstamning och läser hans avhandling om skuld och dåligt samvete, noterar lite i marginalerna och får det intellektualiserat för mig hur man gör sig fri från skam. Sedan lär jag mig av med skam och lever mitt liv vidare som om inget hänt.

Barnens mamma har lidit svårt av min process. Hon lider fortfarande på grund av vissa saker jag behöver göra för att må bra. Den välintegrerade människan i dagens samhälle bär en fruktansvärd tyngd på sina axlar på grund av den dysfunktionella människans rättigheter. Hela samhället har bundit de välanpassade till ett fruktansvärt löfte, och moralen i det tål att diskuteras. Är det inte bättre för samhället att institutionalisera och indoktrinera oss alla tills det går att integrera oss på ett lönsamt sätt? Man kan tycka att vi som är sjuka och inte uppfyller arbetssamhällets villkor åtminstone borde visa lite tacksamhet.

Det är min fulla rätt att göra vad som krävs för att jag ska återhämta mig. Det blir knappt fattbart när man rationaliserar det. Vi har installerat systemet för att ge utsatta människor som mig rättigheterna åter. Visserligen som en absurd och integritetskränkande form av Robin Hood-etik, där man tar livslust från de privilegierade och ger till de utsatta. Jag har familj som kan försörja mig men jag är inte blind. Många är inte så privilegierade. De tycker jag borde gå ut på gatorna och ge utlopp för sina uppdämda känslor. Kasta teveapparater genom skyltfönster, stolar på buss- och bilkarosser, stena stadshuset, skjuta av smällare på Stortorget, kidnappa företagare och politiker och ramma varenda stängsel i kommunen med stulna bilar. Utan min familj som låtit mig läka i lugn och fred hade jag gjort någonting av det innan jag satts i fängelse eller tagit mitt liv.


Bilden från Émile Durkheim-hållplatsen i Paris är tagen av Metro Centric. Durkheim (1858-1917) var Frankrikes första professor i sociologi. Hans bok Självmordet förkastar tanken på att man tar sitt liv på grund av nervösa rubbningar – istället kopplar han, baserat på internationell statistik, antalet självmord till sociologiska fenomen.

Christoffer Paulstam

Från tom lägenhet, trasiga kalsonger och torr blodpudding till jäktande på Stockholms gator för en reklamfirma och ett namn – och hela vägen ner till botten med sjukskrivning och inläggning. Studerade religion, filosofi och film innan jag hittade hem igen i litteraturen och litteraturvetenskapen.