2017 stod jag på Kebnekaises topp, omgärdad av djupblå himmel. Man är så högt upp att hela världen är slagen i slöja. Jag förstår inte varför det kallas frihet. Det är som att säga att den som är blind är fri. Det är bara frihet för den som förknippar frihet med att filtrera sanningar till förmån för ens lugn.
Vad är det man söker på en bergstopp? Jag reflekterar över det fortfarande. Jag drev en reklamfirma och resan hade till syfte att hedra en vän som tagit livet av sig. Det finns tusen andra sätt att göra det; jag hedrar honom varje dag därför att han lever i mitt minne. Duger inte det? När blev sorg en prestation?
Det blir så glanslöst att säga men icke mindre sant: jag sökte en berättelse att berätta. Precis som alla andra inblandade företag i projektet. Alla vördar en bra berättelse. Det är historiens äldsta sanning och reklamens grundval. Inte någon av oss inblandade hade gjort det om det inte funnits ett potentiellt vinstuttag i form av pengar eller uppmärksamhet.
Det som fanns att hämta på toppen av Kebnekaise var alltså det vi tog med oss nerifrån. Kan det vara så banalt? Samma sak som Tage Aurell säger om ensamheten. Inte konstigt att det är rena vinstmaskinen att plocka företagsgrupper upp till toppen. Där uppe förvandlas du till en utmärkt huckleberry*. Säljer hur bra som helst.
Fem år har gått sedan jag stod där uppe. Det var inte särskilt upplysande. Man blir euforisk och avtrubbad på samma gång. Det är alltså inte alls överraskande att bergsklättring är ett viktigt inslag i arbetssamhället. Det är ju ett slipat verktyg för människor att acceptera destruktiva och ojämlika förhållanden, som Slavoj Zizek skulle ha påpekat.
Buddhistisk filosofi och religion har samma syfte. På 50- och 60-talet när buddhismen exporterades till västvärlden var det åtminstone så den torgfördes. Idag förförs vi av Björn Natthiko Lindeblads berättelse; ännu en finansman som tog sitt förnuft tillfånga och gick i kloster. Många känner säkert till advokaten som sålde sin ferrari, eller vad nu boken heter. Samma skit.
Vi har en buddhist i familjen. Hon berättade för mig en gång att hon brukar titta upp mot himlen och och månen om kvällarna, för att påminna sig om hur liten människan är. Helt odugligt tycker jag eftersom det finns människor som tar Machiavellis Fursten till självhjälpsbok och utnyttjar folk så mycket de kan (Göran Persson fick ju igenom kommunaliseringen av skolan).
”Tänk inte för mycket” är det värsta rådet du kan ge en människa därför att den enda platsen många människor är fria på är i tankarna – måla upp vilka skräckexempel du vill, jag kommer aldrig nedvärdera mina tankar igen. Gör det mig mindre i dina ögon är det därför att du förväntar dig någonting av mig du inte ska.
Efter Tobias begravning satt vi hemma hos hans föräldrar och åt mat. Det pratades och skrattades stort och högt. En bygghistoria från Norge. Ett skämt och en anekdot. Ingenting av det hade med honom att göra. Jag kände mig yr och illamående. Är det så här det går till? Ska man skoja och bullra och buffla med omgivningen medan man håller sorgen för sig själv? Jag satt tyst.
Det var en vidrig upplevelse. Jag har känt sorg i fem år och kommer känna den resten av livet. Inte så att den tar över mitt liv. Det är jag inte orolig för. Det jag är orolig för är vad folk är beredda att göra för att släta över sorgen. De höga skratten ekar fortfarande i minnesmyllan. Hade jag fått bestämma hade vi suttit tysta och läst Tobias texter.
Nej. Det är inte hela sanningen. Jag fick bestämma. Jag valde att klättra i berg. Två år innan han tog sitt liv hade jag övertalat honom att sluta på jobbet. Sedan gled vi ifrån varandra. Kanske därför att jag blev pappa. Jobbet på kycklingfabriken i Valla höll honom flytande. När jag fick dödsbeskedet 2016 förstod jag. Hans farmors blick på begravningen glömmer jag aldrig.
Jag började ändå inte känna riktig sorg förrän jag själv kraschade 2018. Sedan dess har jag förlikat mig med min skuld. Det var inte mitt fel att han tog livet av sig. Men det är mitt fel att jag inte kunde visa sorg på annat sätt än att överdriva ihop ett projekt mot toppen av Kebnekaise. Jag kunde inte bara sörja för sorgens skull. Det var tvunget att integreras i jobbet för att vara värt besväret.
Jag har ett foto av honom vid spisen. Samma foto jag tog med mig till toppen av Kebnekaise. Han hjälper mig vika skjortkragen på min studentdag. Det är snart sjutton år sedan. Bergsklättringen var ett misstag. Jag inser det. I takt med sjunkande förmåga att känna sorg blir alla försök att visa autenticitet konstlade. Jag skäms över att jag inte kunde visa äkta sorg förrän företaget kraschade.
Orden som svepte mig förbi på den tiden gör inte ont längre. Jag förstår dem som hyllade vårt sätt att bearbeta sorgen. Och jag tycker synd om dem. I ett samhälle som dväljs i prestanda kommer sorgen förr eller senare tuggas och spottas ut av prestation och konkurrens. Det blir en tävling om vem som kan känna starkast utan att förlora greppet.
Från toppen av Kebnekaise syns ingenting. Världen är blank och blå eller grå. Du har lagt världen under dig. Människornas små känslor betyder ingenting. Dem har du också lagt under dig. Det är naturens nycker, buddhismens hörnsten, David Thurfjells och Björn Natthikos poäng. Bli herre över dina känslor. Bemästra dina tankar. Bli en glad robot. Det hjälper att klättra i berg.
Jag är misstänksam mot allt som vill ha mig att acceptera. Floskler glider av mig tillsammans med compassion-övningar och meditationsritualer. Jag bryr mig inte om att må bra. Jag är nöjd med att må. Jag lyckades bryta med det pacificerade skådespel som tog mig till toppen av Kebnekaise och kontoret på Strandvägen. Det har kostat mig allt men jag kan åtminstone vara ärligt.
Har jag någon strävan i mig kvar så är det att vara autistiskt ärlig i alla situationer. Jag hade inte suttit tyst efter begravningen om den vore idag. Jag hade bett att få sitta med Tobias texter i ett avskilt rum om de bestämt måste bullra för att dölja sorgen. Idén att ta honom upp på Kebnekaise hade jag spottat på. Idag vet jag bättre.
Sorg är ett metafysiskt fenomen som inga ritualer kan plåstra om. Den lever inuti oss. Vi lever vidare i våra närmastes minnen. Att minnas kräver ingen aktivitet. En bild glimtar till i hjärnan och lämnar efter sig en känsla av saknad. Vi försöker så hårt att förmedla saknaden. Som om det gör oss mer till människor.
REFERENSEN KOMMER FRÅN filmen Tombstone, närmare bestämt Val Kilmers roll som Wyatt Earps ständige följeslagare, lungsiktige Doc Holliday. Kilmer gjorde sig vida känd med repliken ”I’m your huckleberry”, vilket betyder ungefär att han är en lojal människa som får jobbet gjort.
