///

Vi är själva våra största marknadsförare

Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Jenny skriver? Hör av dig till redaktionen!


Det har blivit omöjligt att synas och höras idag. Hur kommer det sig?

Ett superhäftigt ställe i Eskilstuna ska läggas ner. Det är en affär i Re-tuna där man arbetar med vintage och återbruk på olika sätt. Jag har varit där någon gång och häpnat över allt det vackra och allt smart tänk. Har faktiskt beställt ett par kepsar därifrån som är under tillverkning just nu.

Nu när stället ska stänga så uppmärksammas det mer i media än när det var öppet. Ironiskt, då den reklamen hade behövts i ett tidigare stadie så klart. Eller hade det gjort någon skillnad?

Under inläggen på internet om vintagebutiken som ska läggas ned finns många kommentarer. En del skriver att det är tråkigt att en så fin affär måste stänga. Ganska många skriver att de aldrig hört talas om stället och att butiksinnehavarna borde gjort mer reklam.

Det här är något som jag själv råkat ut för många gånger. När jag satt upp pjäser, haft utställningar, arrangerat föreställningar och så vidare. Många undrar varför jag inte gör mer reklam, de missar alltid mina ”grejer”.

Till er som undrar varför det inte görs mer reklam. Svaret är, det görs!

Men det har hänt något under åren.

För kanske trettio år sedan, alltså i början på nittiotalet, hade jag någon slags ungdomsanställning på Kulturföreningen DUD i Katrineholm. Vi arrangerade bland annat konserter. En gång skulle en hyfsat berömd gitarrist komma till stan och jag hade den stora äran att jobba med marknadsföringen. Den bestod av två pyttesmå annonser i Katrineholmskuriren samt att jag tapetserade hela stan med affischer om evenemanget. Mer än så kunde jag inte göra.

Artisten sa att det var riktigt bra marknadsföring! Jag var stolt över mitt jobb.

Numera får man inte sätta upp affischer var som helst. Det fick man väl i ärlighetens namn inte då heller. Men det var ändå mer tillåtet med lite bus på det viset. Nu hänvisas man till särskilda anslagstavlor. Bus tillåts icke.

Under åren 2014-2016 där någonstans, var jag ordförande för Katrineholms Riksteaterförening. Det betydde att vi arrangerade teaterföreställningar i Katrineholm. Vi spelade alltså inte i föreställningarna själva, utan det var oftast Riksteatern som kom med färdiga föreställningar till Katrineholm. Vi fixade lokal och marknadsföring med mera.

För att göra reklam för dessa föreställningar hade vi fyra, fem stora annonser i Katrineholmskuriren. Vi satte upp affischer på alla de ställen där det var tillåtet. Vi gjorde reklam på Facebook. Naturligtvis gjorde vi reklam på vår egen hemsida. Vi delade ut foldrar. Vi hade tävlingar. Vi hade happenings. Och ändå fick vi ofta veta att vi gjorde för lite reklam.

Precis före en föreställning som vi arrangerade, passade jag på att fråga publiken hur de fått veta om det här evenemanget. Det visade sig att en fjärdedel sett annons i tidningen, en fjärdedel hade läst om det på Facebook, en fjärdedel hade läst det i foldern och en fjärdedel hade sett affischen. Okej, exakt så här jämna siffror var det väl inte. Men nästan!

Av detta lärde vis oss att det inte fanns någon väg som var bättre än någon annan. Vi fick fortsätta jobba med alla vägar. Tufft.

Men numera är det ännu svårare. För det är så många som försöker slå sig fram överallt för att synas hela tiden. Så vi ser inte skogen för alla träd. Och reklam kostar pengar! Tid, energi och pengar. Och du måste kunna svälja din stolthet. När du skriver ditt hundratjugofjärde inlägg om den där grejen som är på gång. Det är inte lätt, alltså.

Inte lätt alltså . . .

Jag arbetar som teaterpedagog. Det betyder att det blir några teaterföreställningar i slutet av varje termin. Och jag försöker förklara för mina elever att de måsta jobba för att det ska komma publik. De måste tjata och tjata och sen måste de tjata lite till. Om de vill ha folk i salongen så måste de använda alla kanaler de har. Jag berättar att till och med kändisar arbetar så. De visar på sina instagramkonton, på tiktok, vad de repeterar inför. För att deras fans ska få veta det. Så att de köper biljetter.

Vi är själva våra största marknadsförare.

Men i en tid av algoritmer så är det mission impossible. När du lägger ut bilder och information på nätet så är det dina kompisar och andra likasinnade som ser det. Så din bästis och din faster och dina kollegor får veta vad som är på gång. Och de får veta det många gånger. För att vara snälla så delar de dina inlägg. Men surprise, surprise, ni har samma vänner, släktingar och likasinnade.

Tillbaka till den fina vintage- återbruksbutiken som ska läggas ned. Att skriva kommentarer om att de borde gjort mer reklam, det är onekligen att strö salt i såren. Kanske har du som konsument en skyldighet att själv söka efter pärlorna? Är det helt ologiskt att den här typen av butik håller till på Re-tuna?  Eller så har du rätt. De har hela tiden struntat i marknadsföring. Ja, så är det nog. De var nog naiva och trodde att kunderna skulle komma av sig självt. Och nu har de lärt sig av din kommentar, att nästa gång de försöker öppna butik, då ska de göra reklam! Puh, tur att du finns, kloke människa.

Läs fler Reflexer här! 

Jenny Wistbacka

Kulturnörd och nybliven Eskilstunabo. 46-åring med adhd och ett maniskt berättarbehov. Deltagare i Legomasters, säsong 3. Teaterpedagog på Kulturskolan i Eskilstuna.