”Åh nej vi har slut på pasta! Orkar du åka till en riktig affär? Nä, gå till närbutiken istället. Ojojoj, det blir dyrt, men det kan inte hjälpas, vi måste ju ha makaroner till ketchupen. Så går det när man inte planerar. Vadå, är det mitt ansvar att storhandla? Vadå, är det mitt eller? Kan vi inte bara ha det lite jävla mysigt för en gångs skull!” Det brukade vara min definition på närbutik.
I Fröslunda fanns en Ica-butik där jag suckade över priset och skicket på tomaterna och tittade på fogarna kring golvrutorna för att undvika ögonkontakt med andra kunder.
För fem år sedan bytte tobaksbutiken i Fröslunda namn till Lanyas. Den började fyllas med mat och vattenpipor. Plötsligt kunde jag köpa jordgubbar till rimligt pris och tomater svinbilligt. Jag som var van vid att välja mellan mjuka och halvmjuka slanggurkor kunde nu välja mellan tre sorter, slanggurkor, små gurkor och pyttesmå gurkor, och jag behövde inte gräva bland grönsakerna för att hitta några färska. Jag upptäckte att det finns zucchini i miniformat, som liknar konstverk snarare än mat, och önskade att jag varit en matlagare så jag kunde köpa sådana och steka i ugnen med nötfärs som grannarna gjorde, och att jag orkade göra som andra Fröslundabor och köpa en hel, fryst fisk och grilla i Vilsta. Istället utökade jag min dagliga pastasallad med färsk persilja och myntablad, och jag knaprade på färska bondbönor och små gröna frukter, som visade sig vara färska mandlar.
Lanyas ägare var Ahmed och Dwarozh som är kusiner. Ahmed kommer från Kirkuk i irakiska Kurdistan. Det är en stad med blandad befolkning, kurder, araber, turkmener och assyrier. Därför pratar Ahmed fem språk flytande. Många svenskar kallar honom Robin, ett namn inspirerat av hans svenska påbrå. Jag valde att säga Ahmed eftersom jag älskar arabiska och h:et i Ahmed är inget vanligt h utan ett emfatiskt h som är härligt att uttala: det låter precis som en belåten utandning.
Ahmed var den jag önskade stod i kassan om jag behövde energi och ville skämta. Dwarozh var den jag hoppades skulle stå i kassan om jag behövde varva ner. Dwarozh är så lugn att det smittar av sig, jag kände avkopplingen i axlarna efter att jag handlat hos honom. Dwarozh kommer från Sulaymaniyya i irakiska Kurdistan. Han läste statistik på universitetet. Det känns märkligt att skriva Dwarozh eftersom jag alltid kallat honom Abdullah. Han började använda det namnet bland kunder som inte kan kurdiska, eftersom folk brukade uttala hans riktiga namn på alla möjliga och felaktiga sätt.
Jag som tyckte att det var ett frustrerande tidsslöseri att gå till Ica i Fröslunda lyckades alltid hitta en anledning att gå till Lanyas. En påse nötter är bra att ha, potatisen är slut – vilken tur. Jag hade börjat läsa arabiska några år tidigare, och det var på Lanyas jag började praktisera arabiska i verkliga situationer. Eller verklig och verklig, Ahmed och Dwarozh har förstås kurdiska som modersmål och pratar flytande svenska, men de pratade arabiska med mig och arabisktalande kunder, och det i kombination med paketen med dadlar vid kassan räckte för att jag skulle kunna låtsas att jag var utomlands.
Det var inte bara jag som hittade till den nya närlivsbutiken. Köerna på Lanyas blev längre medan det blev alltmer tomt på Ica Fröslunda. Det slog mig att jag nästan alltid såg Ahmed och Dwarozh i butiken, eller hörde att någon av dem var i och hämtade varor. Ahmed var på gott humör och skämtade med kunderna som vanligt, men när jag frågade om arbetstiderna sa han att han han ville ha mer tid med familjen. Han drog i sitt skägg och sa skämtsamt: jag har blivit så trött att skägget vuxit långt. Sen dess kallade jag honom ägaren till det långa skägget.
Inte oväntat lade Ica Fröslunda ner. Det blev Fröslunda Matnära som drevs av Dwarozh och fyra andra. Förra året sålde de butiken och i maj öppnade Dwarozh Aran food tillsammans med an annan ägare.
Aran food ligger på hörnet Gillbergavägen Engelbrektsgatan, inte långt från Fröslunda centrum. För flera år sedan var det en Coop. På sidan av butiken har de öppnat ett bageri. På en neonskylt står det ”färska bröd” vilket är grammatiskt korrekt men kollektivfomen ”färskt bröd” är det man förväntar sig på sådana skyltar. Just sådana språkliga irritationsmoment är för mig ofta ett bra tecken när det gäller mat.
Första gången jag kommer dit är Dwarozh ensam i butiken och vill göra intervjun en annan dag. Jag tänker först föreslå att vi kan prata medan han står i kassan, men kunder pratar med honom från alla håll och jag inser att det inte är någon idé. Nästa gång jag kommer dit ser jag färska fikon, som jag letat efter i flera affärer, dessutom till oslagbart pris. Jag passerar köttdisken och stannar några sekunder för att titta med skräck och förtjusning på en låda fårhuvuden.
Dwarozh står på kontoret och försluter äggkartonger med gummisnodd. Vi går in i köket där förpackningar är staplade längs hyllorna. Snabbkaffe, tahini (sesampasta), sylt på grön valnöt.
– Det är varor som kunder öppnat och ställt tillbaka, berättar Dwarozh.
En kollega kommer in med en sedel och Dwarozh bekräftar att den är falsk. De ska lösa det genom att ringa upp kunden som betalat med den.
– Vi har hans telefonnummer eftersom vi känner honom. Vi känner de flesta av kunderna, berättar han.
Snart kommer kollegan in igen, med en telefon som inte startar. Men inget tycks påverka Dwarozh, han är lika lugn som jag minns honom.
– Jag jobbar åtta till nio timmar om dagen så det är normala arbetsdagar även om de är intensiva, säger han.
Han berättar att de sålde Fröslunda Matnära för att ägarna inte kom överens. Nu har han bara en annan delägare och det fungerar bra.
– Det är inte min dröm att driva affär men man måste göra något och jag trivs med att träffa kunder. Jag har användning av min utbildning i statistik när jag planerar ekonomin och beräknar lager, säger han.
Jag undrar vilka varor som går hem bland olika folkgupper. Han berättar att somalier köper mycket bananer och kött, kurder väljer kyckling, syrier föredrar grönsaker, ris och burgul och araber vill ha adzukibönor, tahini, foul medames (kokta bonbönör) och arabiskt kaffe, som man inte brygger utan låter sumpen sjunka till botten. Sylten av grön valnöt är exempel på en vara som östeuropéer och armenier efterfrågar. Många olika folkgrupper kommer till butiken, men vad gäller svenskar är det mest de som bor i närheten.
– Det är konstigt eftersom vi har mycket lägre priser. Jag tror att det beror på att vi saknar vissa varor de efterfrågar, även om vi köper in en hel del, säger han.
Kanske är det en vanesak, för mig tog det flera månader innan jag gick in på Lanyas för första gången. Kanske är många svenskar känsliga som jag, och blir skrämda av lådan med fårhuvuden, även om tanken på att ta tillvara hela djuret är rätt i tiden.
– Det är gott och bra för lederna. Vi äter det ofta på vintern, säger Dwarozh. Jag undrar vilka som köper fårhuvuden.
– Kurder, araber… alla folkgrupper äter det skulle jag tro… utom svenskar.
I samband med att Fröslunda Matnära öppnades såg jag inte Ahmed längre. Efter något år stötte vi på varandra av en slump. Han hälsade på mig så att det kändes som om vi var nära vänner som återsågs. Hans skägg var kort igen. Han berättade att han jobbade med bilrekond, vilket han även gjorde innan han startade Lanyas, och att han var glad över att ha mer tid för familjen.
Ytterligare något år passerade och jag besökte Mathörnan på Drottninggatan, nära tågstationen i Eskilstuna, och såg Ahmed bakom kassan. Han hälsade lika hjärtligt som förra gången. Jag hade kommit dit för att köpa något för en tia som jag sett på sociala medier, men när jag var där upptäckte jag att kvaliteten och priset på varorna var som på Lanyas, och gick därifrån med en hel kasse frukt, grönsaker och nötter.
När jag ber Ahmed om en intervju vill han helst göra det om en vecka när han har mer tid, men går med på att träffas tidigare när jag säger att jag har en deadline. Nästa dag kommer jag till Mathörnan på morgonen och möter Ahmed utanför butiken, bärande på kartonger med konserver och snabbkaffe. Vi ställer oss bakom kassan där det doftar nybakat bröd och rostade sesamfrön från en kasse bagels bredvid oss. Ahmed berättar att han har fyra leverantörer som kommer med bröd sju dagar i veckan.
En tonåring köper en chokladkaka. Ahmed hälsar på henne på arabiska. Hon är en återkommande kund, så Ahmed vet att hon är arabisktalande. Därefter kommer en svensk man in, ser sig omkring, verkar stressad, och frågar efter Coca Cola light. Innan han går därifrån stannar han upp en stund, småler och säger ”Ma sha’llah”.
– Jag lär kunderna lite arabiska, berättar Ahmed.
Kunderna lär även honom sina språk. Två somaliska kvinnor frågar efter priset på korianderfrön och Ahmed svarar ”konton” som betyder femtio. Jag undrar hur han kunde veta priset utan att scanna in.
– Jag har allt i huvudet, både inköpspris och butikspris, berättar han.
I butiken finns svenska, arabiska och persiska chips. Vi stannar vid den frysta fisken. Där finns bland annat karp, som exempelvis kurder och araber köper. Svenskarna är fortfarande traditionella vad gäller fisk och köper bara lax och sill, men har upptäckt andra varor som dadelpasta, nötter och baklava efter att Ahmed har gett dem smakprov. Vi går vidare till frysen bredvid och Ahmed visar en påse styckbitar med mörkt kött.
– Det är kamelkött. Somalier ville ha det så jag köpte in det, berättar han.
Jag undrar vilka leverantörer han använder, och hur han hittat dem. Han tar fram en pärm som är till revisorn, och bläddrar fram fakturor med de olika leverantörernas namn.
– Jag ha lärt mig med tiden vad folk vill ha. Om en kund frågar efter något åker jag till Stockholm eller Södertälje och letar i affärerna tills jag hittar varan, sen frågar jag vilka leverantörer de har köpt det ifrån, berättar han.
Under den dryga halvtimmen som jag är där gör alla kunder små inköp – läsk, godis och rullpapper till cigaretter – förutom en kvinna som fyller en kasse grönsaker och ber att få hämta den senare. Ahmed bjuder på färskt bröd och säger att det inte är några problem.
När jag frågar hur affärerna går säger han att det var bättre på tiden med Lanyas. I Fröslunda gjorde folk inköp till sina middagar, kött, grönsaker och så vidare, medan här är det mest kunder som handlar fika i förbifarten. När han säger att det var bättre där undrar jag varför han inte fortsatte, och han berättar om en svår sorg som gjorde att han behövde fokusera på familjen.
En kund kommer in och frågar efter cigaretter och vänder när Ahmed berättar att han inte säljer några just nu. Tidigare i år fick han avslag på sin ansökan om tillstånd att sälja tobak. Han berättar att han inför en resa till hemlandet Irak frågade sina anställda om de ville ha något och de sa cigaretter. Han tog med en limpa till varje anställd, och trodde att han följde den gräns som gällde. När tullen frågade om han hade något med sig visade han cigaretterna. Men det visade sig att han tagit fel, mängden han tagit med sig gäller EU-länder. Han fick böta och lämna tillbaka tre fjärdedelar, vilket var rimligt, men problemet är att han nu inte kan sälja cigaretter på grund av det. – Jag förlorar mycket pengar på det här. Inte bara försäljningen på cigaretter. Folk som köper cigaretter passar även på att handla läsk och annat, säger Ahmed.
Han tycker att han straffas för hårt för det misstag han gjorde. Han påpekar att det finns många som säljer smuggelcigaretter olagligt, vilket även är min erfarenhet, men han vill göra det som är rätt.
Han berättar att han jobbat länge utan att tjäna några pengar. Det är en kontrast mot den glada och skämtsamma Ahmed jag alltid möter när jag kommer in i butiken. Samtidigt känner jag igen den allvarliga sidan av honom, jag har sett glimtar tidigare. Att berätta ärligt och rakt om det som är svårt verkar komma lika naturligt för honom som att skoja.
Trots allt har han inga planer på att ge upp. Tvärtom. Han planerar att dubblera lokalens yta och börja med färskt kött och butiksbakat bröd, så att han får samma utbud som de kedjeägda affärerna i centrum. Jag ser ingen anledning till att folk inte skulle välja Ahmeds butik framför kedjorna. Samtidigt är det alltid en risk att expandera. Jag undrar varför han inte bara lägger ner butiken och ställer sig i kö på Arbetsförmedlingen. Kanske beror det på att han växte upp i ett krigsdrabbat land utan sociala skyddsnät. Ahmeds familj var inte fattig men inte heller förmögen, och högre utbildning var bara för de rika. Han började arbeta som bagare när han var 12 år.
– Jag skulle aldrig kunna sitta och ta emot bidrag. Jag vill jobba, säger han.
