///

Kanske valde vi varandra, jag och Sverige

Den syriska poeten Ola Hosamou medverkar i Trakten med två dikter, “Skepnader” och “En skuta av chiffong på en frusen flod”. Här berättar hon om livet som fristadspoet och exilförfattare. Hur är det att leva och verka långt från sitt land och sin språkmiljö?


Jag vill egentligen inte minnas det smärtsamma, låt det förflutna vila, säger jag. Men jag är ändå tacksam för att ha växt upp i Syrien, trots att det var hårt. Att åstadkomma förändring, genom skrivande, konst och musik var den gyllene tråden i mitt liv och när jag väl skickade in min ansökan till ICORN gjorde det nästan fysiskt ont. Men då var jag så nära att förvandlas till ett spöke eller en robot, någon som kontrollerades av andra. Jag måste bort innan någon annan skadade mig allvarligt.

Det finns förresten många sätt att skada andra i Syrien, både för den som tillhör regimen och den som är en vanlig människa. Familjemedlemmar kan skada varandra, eller kollegor. Är du annorlunda i Syrien måste du dölja det, särskilt om du är en kvinna. Jag vill inte gömma mig. Många vänner sa att jag var “crazy”. Så nu är jag här och kan vara så crazy jag vill, hahaha!

Sverige var aldrig mitt mål. Kanske valde vi varandra, utan att veta om det, jag och Sverige, vem vet? Eskilstuna är en vacker och viktig del i min nya resa. Jag är tacksam mot henne och alla som har stöttat mig, här och i andra delar av landet och i Syrien.

Skrivandet skiljer sig inte så mycket här och i Syrien, de grundläggande intellektuella principerna är desamma. På ett sätt är jag densamma. Men omständigheter i rumtid, civilisation, natur och klimat är andra… Att lämna den omedelbara konfliktsfären har gjort det möjligt att öppna en dörr, att finna min egen sfär. Sverige har hjälpt mig mycket. Särskilt under pandemin. Jag har fokuserat på mig, vem jag är och hur. Jag har hittat min läkeprocess och kunnat se hur konflikter kom i vägen, skylde och gömde så att jag nästan tappade bort Ola. 

Här har jag kunnat mogna både intellektuellt och känslomässigt och det har påverkat mitt skrivande. Om jag skulle sammanfatta det är det två stora skillnader: Här är jag fri att uttrycka mina tankar direkt, utan att linda in vad jag menar, som jag var tvungen att göra i Syrien för att skydda mig själv; Jag har också mer tid att fokusera på skrivandet.

Jag älskar dikten “Skepnader” av flera skäl. När jag är ledsen eller svag läser jag den som ett svar på sorgens kallelse. När jag är glad eller stark läser jag den annorlunda. En intressant sak är att svenska vänner, särskilt kvinnor, läser den som en bild av kvinnlig svaghet. Andra läser den som en bild av styrka. För mig är svaghet och styrka två sidor av samma mynt. Vi människor är inte perfekta men kärlek och givmildhet är inte svaghet, tvärtom, som vi ser i dikten “Skepnader”.

“En skuta av chiffong på en frusen flod” är helt klart en erotisk dikt, men på ett eget vis. Jag letar just nu förlag här i Sverige för en bok med erotisk poesi. Min vän Anna Jansson har än så länge översatt sex av dikterna. Men “En skuta…” är lite annorlunda. Jag har framfört den på flera tillställningar. På Folk och Kultur i Eskilstuna i februari läste jag “henne” som ett teaterstycke, ackompanjerad av en underbar grupp musiker. Mitt nästa projekt skulle vara en sammansmältning av poesi, musik och teater men pandemin stoppade det. Kanske dyker rätt förutsättningar upp så småningom och projektet blir av.

Översättning av poesi är en delikat process, som jag ser det. Den som utför översättningen har ett tungt ansvar och måste vara erfaren och kapabel. Det kan vara förvirrande och svårt att följa med, särskilt när jag inte talar språket flytande. Samtidigt är det en viktig del av diktens liv, eftersom det öppnar för olika sorters läsningar. Med nya språk nås också nya läsare. Självklart blir det ett extra viktigt redskap under min vistelse i Sverige och jag håller samarbetet med mina vackra översättare Jasim Muhammad och Anna Jansson högt.

Visst är det viktigt att möta människor från andra länder och språk, vars erfarenheter liknar mina och som också arbetar med litteratur och konst. Det stimulerar både psykosocialt och logistiskt. Många av dem är nu mina vänner! Vår gemensamma horisont ger oss mod och stöd. Och det kan anas i mina dikter, tillsammans med mina andra erfarenheter.

Jag älskar Sverige! Tänk bara alla dessa vatten som finns överallt – och känslan av fred, trygghet och inspiration! Här finns också en anpassning till naturen som syns i allting, som i skönheten i byggnadsverkens färger. Jag har skrivit mycket poesi sen jag kom hit och jag är halvvägs genom min roman. Att åstadkomma detta har varit möjligt mycket tack vare rena och lugna miljöer. Ja, Sverige kommer att synas i min nästa bok.


ICORN / fristadsförfattare

Sedan mitten av 1990-talet har städer över hela världen samarbetat i ett nätverk av “fristäder” för förföljda författare, journalister och översättare. Sådana finns det allt fler av i världen. 2004 bildades det nya nätverket International Cities of Refuge Network, eller ICORN. I Västeuropa och Nordamerika finns ca 50 anslutna städer, som förbinder sig att ställa upp med skydd, boende, uppehälle och samhällelig vägledning under ett eller två år. Efter det ska staden också bistå i att hitta en långsiktig lösning, t.ex. hjälp med asylprocess. På ICORNs hemsida presenteras många av fristadsförfattarna.


Översättning och bearbetning: Axel Hellby.

Ola Husamou

Ola Husamou är en syrisk poet och mångkonstnär. Genom ICORN har hon kommit att leva och verka som fristadspoet i Eskilstuna.