Utkastad på ökenplaneten Arrakis, attackerad av förtryckare och väldiga maskmonster! Hur ska Paul Atreides klara sig? Nåja, han har fått en ansiktsmask i alla fall, det brukar ju lösa alla problem. Traktens Anna Höök har kastats ut i en främmande biosalong, till en ovan kamp med sociala sammankomster. Hur ska det gå?
Det kryllade av folk i foajen. Människor, mingel, popcorn och röd tjock matta. En överraskning, för när jag bokade biobiljetterna stod det att bion låg inne på Willys, så jag hade en annan föreställning av hur det skulle se ut.
Vi stod i lång slingrande kö för att visa biljetterna och sedan hittade vi till salong 7 där Dune snart skulle visas. Vi var tidiga och slog oss ner någonstans i mitten. Snart kom fler glada biobesökare och det visade sig att vi satt på någon annans plats. Min plats var bredvid en ung tjej och jag frågade “Är det okej att jag sitter bredvid dig?”. Hon sa ja. Såklart. Frågan kanske var konstig för nu hade vi ju köpt biljetter bredvid varandra och restriktionerna är borta. Ändå. Det kändes konstigt. För nära. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig? Kanske att det skulle vara några stolar emellan? Kanske att det inte skulle vara fullsatt? Obehaget infann sig och jag kröp ihop och liksom halvlutade mig mot sonen.
Det här är verkligheten nu. Nu får man vara nära, vara trångt, andas samma luft. Inte förrförra veckan. Men den här veckan. Från Baltikum rapporteras om återinförda restriktioner men här verkar det trots allt gå bra, vi har låga smittotal. Får vi faktiskt återta det offentliga rummet nu?
Det var kul att gå på bio. Dune är en riktigt bra film. Två och en halv timme gick väldigt fort, så fort så att jag inte hann äta mitt godis jag hade med mig. Jag tänkte spara det till slutet, men rätt som det var, var filmen slut.
Coronan är inte slut, men restriktionerna är förhoppningsvis till ända. Nu kan vi vara nära igen. Jag har inte vant mig än, håller gärna lite avstånd. Avstånd är bra, men nog är det ännu bättre att vara tillsammans?
Frank Herbert skrev den första Dune-romanen 1965. Den kom att bli en klassiker och lade grunden till ett litterärt universum. Han skrev själv flera uppföljare om ökenplaneten Arrakis och den Jesus-like Paul Atreides och hans familj. Bokserien togs över av Herberts ättlingar och närmar sig tjugo verk. 1984 gjorde David Lynch en makalöst märklig filmatisering, med Sting som skurk i blå kalsonger. Årets filmatisering av Denis Villeneuve har på grund av pandemin skjutits upp nästan ett år men nu fyller kampen om Arrakis naturresurser världens biodukar.
