Vissa möten blir man inte klok på. Och nästan alla möten som initieras genom Blocket-annonser är skumma. Tänk själv, att behöva knacka på hos Jeppe i Majorna för att kolla på en läslampa! Det händer huvudpersonen i Cathrin Monells nya novell.
Jag letade mig fram genom bakgårdar och kontraintuitiv stadsplanering. Det fanns inga vanliga rutnät av gator i den här delen av staden. Allt hade rivits och omdanats runt mitten av 1900-talet. Ingen väg, inga namn eller nummer fanns att fästa framåtskridandet vid.
Jag mindes inte om jag någonsin hade handlat på Blocket förut, eller om det var så länge sedan att jag hade glömt bort hur man gjorde. Det var svårare att handla än jag hade föreställt mig. Mitt konto tycktes vara startat runt 2019, och ståtade med mitt fullständiga och verkliga namn. När jag lade märke till detta gjorde jag i alla fall ett försök att radera mitt efternamn, men jag kunde inte se att det hjälpte.
Hur utspelar sig en affärstransaktion mellan två människor som inte känner varandra på internet? Det verkade som att det enda sättet att klicka hem en vara, i detta fall en lampa, var att skicka ett personligt meddelande till säljaren och inleda underhandlingar. Så jag gjorde ett försök.
”Hej, intresserad av att köpa lampan. Vänliga hälsningar, C”
Säljaren svarade omgående i meddelandefunktionen. ”Hej, bor du i Göteborg?” Han gav mig sin adress. ”Inget portlås, bara att gå in. En halvtrappa upp.” Han undrade när det skulle passa mig att komma förbi.
Jag hade varit på mäklarkontoret utrustad med en fullmakt på måndagen, skrev på för oss båda. Köparen undrade om fullmakten inte behövde vara bevittnad, och jag fick tillfälle att berätta att bostadsrätter, till skillnad från villor, inte var fast egendom och inte omfattades av formkrav. Den forna juridikstudenten i mig räckte upp handen. När skulle jag sluta vilja imponera när jag mötte nya människor.
Nu med lägenheten såld var nästan alla våra egna möbler och saker magasinerade i ett avlägset industriområde. Och eftersom vi nu skulle flytta om ett par månader skulle det vara ett väldigt slöseri att ta hem sakerna igen. Vi hade bara taklamporna, kläder, porslin och några enstaka möbler kvar i lägenheten. Sängen, soffan, två fåtöljer. Köksmöblerna. Och matsalsbordet, men utan stolarna som hörde till. Det ekade mellan väggarna i vad som förr var vårt storslagna och älskade hem, och på golvet blåste dammtussarna från rum till rum utan något som hejdade dem, som ökenväxterna i en gammaldags western. Våra egna möbler och saker hade ersatts av häftigare, fräckare varianter under fotografering och tre visningar. Efter att våra tapeter hade målats över i en genomgående, ljusgrå, oprovocerande kulör. ”Vi ska ju ändå flytta”, försökte jag intala maken.
Jag behövde i alla fall en läslampa under de kommande två månaderna. Jag hade använt mig av halvsanning för att övertyga stylingfirman och mäklaren om att jag behövde åtminstone en enda halvhög bokhylla. ”Jag behöver någonstans att ha mina kursböcker”, vädjade jag. Låtsades överväga att förvara dem i garderoben. När jag köpt tillstånd att ha böcker i mitt eget hem fyllde jag den med så mycket och varierad litteratur jag förmådde. Visst, kursböckerna till de två kurser jag inte avverkat än stod där, även om det senare skulle visa sig att jag packat några jag hade behövt och jag måste låna dem på biblioteket trots att jag redan ägde dem. Men framför allt fyllde jag den med så mycket lustläsning jag fick plats med. Det hade varit knappt med att läsa valfritt de sista åren, under mycket stress och med heltidsstudier. Ett par låga hyllplan fyllde jag med diktsamlingar, både lästa och sådant jag ännu inte prioriterat. En del samhällsböcker, filosofi, ganska mycket essäer. Det verkade som om jag hade bestämt mig för att under sommaren äntligen läsa ut Mikael van Reis bok om Paul Celan.
Så såg alltså min läslängtan ut. Den boken använde stylingfirman senare för att bygga den boktrave som kändes minst slumpartad av de som placerades ut på tomma plana ytor – en tanke jag övervägde att ta med till mitt blivande hem, och där lägga ut travar med diktböcker på fönsterbrädor och oroväckande glesa, men mycket estetiskt arrangerade hyllplan. Som om inte alla tillgängliga plana ytor redan i många år varit fyllda med svajande, osäkrade bokstaplar, ständigt på väg att välta om man gick för nära.
Därför kollade jag alla golv- och bordslampor på Blocket inom fem mils radie en söndagseftermiddag i maj. Allt som inte var för anskrämligt, eller kostade en förmögenhet –maken krävde att jag bestämde mig för en som kostade under tusen kronor. Vilka av dessa kunde jag inte bara uthärda, utan kanske integrera i mitt nya hem? Vilka behov av mer belysning kunde vi se? En arbetslampa till mitt antika skrivbord skulle jag hur som helst behöva. Tills vidare fick jag stå ut med att bära den från rum till halvtomt rum.
Signaturen Jeppe, boende i en ganska dold del av Majorna, sa att jag visst kunde komma och köpa lampan på tisdag – under förutsättning att den fanns kvar då. Jag frågade artigt om jag kunde få höra av mig tisdag morgon och fråga om den fanns kvar, och bad honom samtidigt höra av sig om han sålde den. I sitt svar beklagade han tonen, men konstaterade att det var så många som inte dök upp som de sagt. Den tanken hade inte ens fallit mig in. För mig behövdes inte ens ett handslag för ett kontrakt, utan bara en överenskommelse per textmeddelande på Blocket. Jag var förmodligen en av de sista av min art, och kände ett behov av att hänga med min tid, om inte annat för att skydda mitt bankkonto och min elektroniska legitimation.
Lampan fanns hur som helst kvar när jag skrev och frågade på tisdag morgon, och till slut hade jag hittat fram mellan blandningen av hus från vitt skilda epoker. Jag försökte ringa på dörren, med handskriven lapp med barnteckningar, och oväntat många namn på. Ytterligare en textad lapp undanbad sig bettleri och frälsningsförsök. Ringklockan förblev stum, verkade vara ur funktion. Jag följde upp med en alltför försiktig knackning, och tvingades knacka allt hårdare i ett par omgångar innan en äldre man öppnade.
”Jag heter Cathrin, och är här för lampan.” Mitt ärende gällde inte din odödliga själ, inte den här gången.
”Ja, det syns att du heter Cathrin. Men har du aldrig velat heta något annat?”
Vem var den här människan när han inte sålde lampor hemifrån? Någon typ av New Age-guru, kanske? Jag bestämde mig snabbt för att spela med, för att se var vi skulle hamna, och vart det kunde ta vägen.
”Det var någon av mina vänner i lågstadiet som hade ett så vackert andranamn. Något franskklingande, tror jag. Jag hade kanske velat heta något mer ovanligt.” Som om inte mitt namn var ovanligt nog. Jag fick alltid bokstavera det för att få böcker signerade på författarkvällar, och närhelst jag skulle teckna några avtal – det hade blivit en vana att bokstavera det med en gång, oombedd. En vana jag antagligen hade plockat upp från maken, som alltid bokstaverat sitt förnamn för att slippa diskussioner. Jag hade själv sett mitt namn stavat på minst ett tiotal sätt genom åren.
”Jag har alltid velat heta Bror. Det verkar vara så bra människor som heter det. Dessutom är jag ju bror.” Vi kände verkligen inte varandra, och det här samtalet var inte förutsägbart eller tryggt alls. Jag undrade om han var någon form av ovanlig och provokativ terapeut, eller värvade medlemmar för en sekt. Men min nyfikenhet var alltjämt större. Jag tog dock aldrig steget över tröskeln.
När han frågade igen undrade jag om det kunde ha varit Jeanette jag velat heta som barn. Jag uttalade den meningen i alla fall, för att kunna gå min väg innan något gick snett. Han sa att det inte hade varit ett bra namn för mig – och det visste han ju, han hade känt mig i runt fem minuter. Jag lyckades återföra diskussionen till lampan genom att peka på den. Han sa att den hade några små bucklor på skärmen, jag sa att det inte gjorde något, utan swishade utan att tjafsa de begärda hundralapparna. Han undrade om jag hade bil eller gick. ”Jag åker spårvagn”, sa jag. ”En modern kvinna!” bedömde han. Nej, men jag försökte klara mig själv nu.
Många dagar senare, när jag löste korsord i ljuset från arbetslampan, föll det på plats. Det var Yvonne jag tyckte var ett så vackert namn som barn. Antagligen färgat av Miss Universum från den tiden, och jag tror att en av nyhetsuppläsarna på teve också hette Yvonne. Som vuxen är jag mindre trakterad av ett namn som inleds med ett svenskt hårt y-ljud. Men om jag ville byta skulle det bara vara en elektronisk blankett på Skatteverkets hemsida bort att bryta med hela min historia. Jag behöver varken be om lov eller ens berätta det för någon.
Cathrin Monell, ursprungligen från Östergötland, bor sedan 30 år i Göteborg. Söker sitt verkliga namn genom att formulera sig i noveller, dikter och dramatik.
