Relationer är ibland möten, andra gånger krockar. Mellan barn och föräldrar kan det bli både mörkt och laddat, och effekterna av krockarna dröjer sig kvar genom livet. Läs Sol Svenssons nyskrivna novell Skuggfiguren.
Det lilla kaféet i hörnet av Storgatan har funnits där i åratal. Det har bytt namn och ägare men har alltid förblivit ett litet kafé som alla i staden känner till. Förmodligen var det därför hon valde det som mötesplats. En av de få platser hon fortfarande känner till sedan hon lämnade staden för över tio år sedan. Jag brukade komma hit som liten, och de första åren satt hon mittemot mig i de orangea stolarna. Den stolen skulle förbli tom i många år, fram tills nu.
Det är som att möta en skuggfigur. Något jag alltid funderat över hur det skulle te sig men aldrig kunnat begripa. Ett möte som levs i dagdrömmar alstrade av eld som hemsökt mig sedan jag var liten. Elden är släckt och har efterlämnat en iskall kyla när jag ser på ölflaskan i hennes hand. Trots att det här sker på mina villkor, känns det inte som det. Jag sitter där i min maktposition, ändå så maktlös. ”Jag älskar dig.” Orden klingar genom mina tankar. Det är inte första gången de yttrats. Likt ett band som hakats upp, repeterar hon meningen så att jag ska förstå. Men jag kan inte känna den kärlek hon pratar om. Hon lovar att den finns där, att den alltid har gjort det.
Jag lutar mig över bordet en aning, och ser på den kvinna jag en gång kallade för mamma och inser att jag känner ingenting förutom förakt mot henne. Ord ekar inom mig av allt jag vill säga för att lyfta på stenen som kvävt mig i så många år men jag finner inte styrkan. Helt oförmögen att kalla fram vapen för att skydda mig själv. Min morfar hade upptäckt fridhet i tystnaden och lärt mig detsamma, så jag gör det jag alltid gjort och biter tungan. Det känns som att det är blod som rinner nedför halsen när jag repeterar några tomma ord för att stilla hennes tårar.
Min mormor sade alltid att hon var rädd för att andra inte förstod sig på hennes dotter. Det jag tror hon menade med det, var att en dag skulle någon falla mot henne och skada sig. I så många år har jag fallit mot en skugga som aldrig befunnit sig där fysiskt och det såret har aldrig läkt. All sorg och smärta hon orsakat mig finns fortfarande där.
Jag var för liten för att förstå vad som egentligen skedde den kvällen min mormor och morfar hämtade mig från mitt hem med mamma. Alla minnen består allena av fragment. Rester av mjöl på bordet och flaskor som kirrar. Skrik, rödsprängda ögon och röster som sluddrar. Från den dagen, var hon inte längre min mamma. Det ögonblicket när dörren stängdes bakom mig och mormor höll min hand, var samma stund min mamma förvandlades till en skuggfigur. Ordet mamma är något främmande för mig, då jag inte kan minnas att jag någonsin haft någon. Från den dagen, har inte min morfar kunnat prata om henne men mormor minns. Trots hennes höga ålder, kommer hon ihåg när hon hämtade sitt barnbarn i den gudsförgätna lägenheten. Hur mitt i allt skrik dök hennes lilla barnbarn tyst upp i dörröppningen. Hur hon tog hennes hand och ledde henne ut till trapphuset. Den klara rösten från det lilla barnet protesterade med, ”Men jag vill vara med mamma.” Hennes mamma hade bara stirrat tomt framför sig när dörren stängdes. Och det var någonstans där, i det ögonblicket som tomrummet gestaltade sig. Idag, känner jag endast till tomheten hon efterlämnade den dagen. Det var i den elden tändes. Tomheten som skapades fick mig att tro att jag måste bli mer än vad jag var och mer än vad hon någonsin blev. Egentligen kanske det var något som behövde försvinna, något som måste släppas taget om.
Det var flera år sedan jag fick möta den skuggfigur som följt med mig i så många år. Det går inte att undvika att tänka på henne, men jag skulle hellre skada mig själv innan jag svarade på de oändliga meddelanden hon skickat. Det finns en viss njutning i att förstöra mig själv så att andra människor inte kan göra detsamma. Bygga en mur så hög att ingen kan klättra över. Och det är den värsta formen av självbevarelse, men det är det enda jag känner till. Som liten, trodde jag det var det enda sättet att skydda mig mot skuggfiguren.
Innan det mötet hade jag klippt av det spikraka håret vid axlarna och det svajade taktfullt i luften när jag klev in och hon satt i den orangea stolen och väntade på mig. Hennes hud insjunken, läpparna spruckna och ögon lika tomma som när jag såg henne för sista gången. Min mamma betraktade mig i ett ögonblick och nickade med en gnutta genuint godkännande i hennes ansikte. Jag ändrade aldrig mitt hår sedan det ögonblicket. Det faller fortfarande precis över mina axlar när jag böjer mig ned för att lägga ner en ros på den nygrävda jorden. Jag är ensam bland tända ljus och trots att vintern inte är här ännu, är jackfickorna fyllda med snö.
Foto: Axel Hellby
