Mycket står på spel i två böcker som kom ut i kölvattnen av #metoo. Könsroller och tystnadskultur, övergrepp och förtal, ja, själva tryckfriheten har fått sig en omgång. Traktens David Armini har läst Virtanen och Wallin.
Trakten läser
Allt som var mitt – Historien som inte får berättas, av Cissi Wallin, Cissi Wallin Produktion AB 2020.
Cissi Wallins bok skildrar en resa från en småort till mediebranschen i Stockholm. Hon berättar om hur en ung kvinna charmas av äldre män, pengar, makt, kontakter, droger. Porträttet av en ung kvinna som vill ta för sig i liv, karriär, samtal och sex – på samma villkor som männen – är vältecknat.
Det som kanske i min läsning ger Wallin högre trovärdighet än Virtanen är att han i sin bok har med ett långt utdrag från polisförhöret med henne. Juridiskt gör han säkert inte fel, men det förefaller både osmakligt och osmart, för det ställer ärligt talat Virtanen i sämst dager. Både att alls göra det och sedan att vara för navelskådande för att förstå att vittnesförhöret stärker hennes position och försvagar hans, även om det juridiskt inte räcker för fällande domen. (Juridiken navigerar jag oskickligt undan från att uttala mig om.)
En reflektion som kanske skaver är att jag mellan raderna uppfattar Wallin som en person jag privat skulle tycka var skränig och tröttsam. Samtidigt kan man tycka att Wallin gör en välgärning här. Det berikar samtiden om fler kvinnor tar för sig, skränar och är tröttsamma ungefär så som många män tillåtits/tagit för sig att skräna (och både varit berikande och tröttsamma).
Ännu mer besvärande är reflektioner kring vad som hänt om Wallin och Virtanen bytt allt: platser, kön, ålder. Hade det blivit ombytta roller?
Det finns fler likheter mellan böckerna, som deras sätt att berätta. Bägge känns som drivna skribenter som passar bättre i journalistisk kortform, och bägge tar (i mitt tycke) väl tilltagna brösttoner. Undertitlarna på respektive bok fångar detta: ”Historien som inte får berättas” respektive ”En rannsakning”.
Kvar efter läsningen dröjer sig en häpnad över att Virtanen till slut fick en sådan backning från mycket av medieetablissemanget. Visst finns att kritisera i hur media publicerade Virtanens namn och de granskningar som skedde av honom. Men det är lätt att bli konspiratorisk. Kan han ha haft hållhakar på inflytelserika personer som ledde till den totala och svårförståeliga upprättelse han fick bland annat i Uppdrag granskning?
Samtidigt ser vi här två böcker av högprofilerade och professionella skribenter, som verkar ha refuserats av alla etablerade förlag. Med tanke på den rättegång, där Cissi Wallin åtalades förtal, men friades, har det kanske handlat om juridisk försiktighet. Virtanen och Wallin undviker alltså att nämna varandra vid namn i böckerna men sju stycken i Wallins bok var tillräckligt laddade för att JK skulle väcka åtal. När DN skriver om åtalet kallas Virtanen för ”journalisten”. Vilket kan tyckas märkligt, då det mesta hunnit många varv runt offentligheten.
Läs David Arminis uppföljande resonemang kring böckerna och mediahanteringen av det hela på hans Instagramkonto. Där finner du också andra intressanta texter om böcker, skrivande och fågelskådning.
