Trakten har en ny recensent! Robert Myhreld skriver regelbundet litteraturkritik för flera andra kulturtidskrifter och sprider nu sina skarpa formuleringar även i vårt hörn av världen. Han lever på luft och kärlek, och litteratur.
Trakten läser
Min fars huvud, prosa/långnoveller Ersatz förlag, 2023.
Vi tog oss långsamt uppför ett långt men inte särskilt brant motlut i ett tryckande varmt Tbilisi. I en närliggande park spelade någon sorts insekter en mekaniskt klingande melodi med sina violiner. Vid backens fot kom en äldre kvinna vandrande, hennes rygg var lätt krökt. I vardera handen en plastpåse med grönsaker. Vi hade fastnat ungefär halvvägs upp för att fotografera en lustig figur som satts på en dragkrok när hon kom upp jämsides. Vi taltes vid på en blandning av ryska, engelska och två ord på tyska (dottern studerade i Tyskland). I en liten kyrka intill köpte hon stearinljus till oss. Jag placerade mitt vid fel helgon och fick mig en åthutning. Efter kyrkans dunkel möttes vi av skrikande solsken. När ögonen vant sig trycktes händer, vi fick tre tomater och så skildes vi åt.
Jelena Botjorisjvilis Min fars huvud (Erzatz, 2023) är ett grovt tvärsnitt av Georgiens historia under 1900-talet och en bit in på detta. De fem väl tilltagna novellerna är uppbyggda av liknande material: krig och ett stort antal karaktärer. Människan är människa lika mycket under sovjettiden som efter dess kaotiska sammanbrott. De märgfulla berättelserna är skrivna på en rapp, koncis och fyndig prosa. Humorn får en att fnissa till, men har alltid ett stråk av mörker – som hos många författare från (det forna) Sovjetunionen.
Det är mycket sorg. Människors drömmar skjuts i sank, svåra val fattas, människor försvinner i väg till krig och dör, människor försvinner inte i väg till krig men dör ändå. Man kommer varandra nära – bara för att för evigt skiljas åt av ett skott som missar en kråka och rikoschetterar mot ett järnkors.
Men det finns också glädje. Kärleken är en genomgående tråd. Människor hjälper till och hugger i. Står ut och ställer upp för varandra. Heroiska insatser inte på slagfältet, utan hellre vid barnabördssängen där tragik just utspelat sig. Små nådesmulor…
Sentimentalitet står ingenstans att finna:
”Sedan reste de i en godsvagn och alla hade varsin tekanna med vatten. Men Farmodern åkte inte. Eftersom Farfadern-Näktergalen inte ville. Han sa: »Vad skulle de göra med oss gamlingar?« Han var skogsförvaltare, gick omkring och sjöng i skogen. Det var därför han kallades Näktergalen. De två blev dragna barfota över snön och inlåsta i synagogan som tändes på. Det var vad de gjorde med dem, gamlingarna.”
Det är inte en lättläst sak. Varje berättelse byter perspektiv så sömlöst att det är enkelt att bli bortkollrad. Ett litet indrag är allt som krävs. Deporteringarna, krigen, krigssluten, arkebuseringarna ses genom individers ögon. Det visar sig att det mellan hemmet i Tbilisi och ett läger i Komsomolsk med dagens bilar och vägar är en resa på 129 timmar. Eller 80 dagars promenad.
Botjorisjvill föddes 1966 i Tbilisi men är numera bosatt i Kanada. Hon skriver i titelnovellen om livet i Sovjet:
”Den här känslan av enhet och jämlikhet inför sin framtid, känslan av en jämnt fördelad hopplöshet och utsiktslöshet, den förenar. Och livsglädjen kan nå obeskrivliga höjder … Där har vi det, det jag saknar mest här i Kanada, där allt finns. Jag saknar känslan av enhet människor emellan, hur man än kan förklara den. Jag saknar den allmänt utbredda brutala livsglädjen.”
Att boken är aktuell säger sig självt. Georgien har utsatts för Rysslands våld. Putin kallar anfallskriget mot Ukraina en ”speciell militär operation”. Nedan ett brottstycke ur en konversation i en av novellerna:
– Ingen kan förstå vad krig är.
– Det är inte ett krig, utan en väpnad konflikt.
– Om folk inte kan leva måste det betyda att det är ett krig.
Det ligger något i vad som konstateras i boken: Vad är ord egentligen? Damm!
