På fjärde plats i vår tävling finner vi en bekant, Karolina Schultz Danielsson, som tidigare medverkat i Trakten med en novell. Här slår hon an en lite annorlunda ton än förra gången, och skriver kärnfullt, nästan kärvt och med en satirisk udd om ljuden som pressar sig in i vår hjärna för att där behandlas och – i bästa fall – begripas.
Hjärnbrus
Snökristallerna är de största i mannaminne när jag går ut i den stjärnklara natten för att lyssna på min egenkomponerade tinnitus. Knarret från skorna i den nyfallna snön är ett perfekt komp. Tillsammans med spröda kling från kristallerna får jag en perfekt vinterkonsert. Jag går långsamt. Tallarna avtecknar sig som tysta bildstoder mot himlen. I takt med mina steg tittar månskäran emellanåt fram mellan grenarna. Venus lyser starkt strax intill. Konserten i mitt huvud är sfärernas musik. Världsalltet tycks plötsligt hänga fullständigt samman en kort stund. Övertoner av ljus. Planeters komp. Solar och solsystem bildar fraser och galaxer hela melodier. Det är klart att det är så. Nu förstår jag vad de menar.
De har rätt de som dyrkar ET. Om man skärskådar det hela mer i detalj skall man finna att allt egentligen är komponerat av Evert Taube. Han kanske föreföll vara en anspråkslös figur men egentligen var han reinkarnationen av själva skaparen. Efter den senaste Big Bang är allt hans verk. Tänk bara på Änglamarken om du vill. Där har han fulländat en symfoni av all jordens beståndsdelar, allt i en enda liten visa. Jorden, lunden, vildrosor och kamomill – vad mer kan man behöva?
Ta di di da, ta di di da, ta dam ta dam ta daa. Glassbilen. Ingen slump att den melodin stämmer exakt med radiosignalerna från flera av de svarta hålen. I många legender är helvetet hett men egentligen är det nästan som hemma hos Kelvin, det är i alla fall min övertygelse. Att föraren av glassbilen egentligen är en förtäckt variant av körkarlen som Fritz Lang beskrev så bra, det har jag också länge anat. Hans blick när han nogsamt studerar alla föräldrar som hasar sig ut i tofflor och morgonrock, det är naturligtvis bara för att se vem han ska ta med sig härnäst. Visst är däcken på glassbilen en aning svartare än andra bildäck och snurrar de inte lite underligt?
Är det här att tänja lite väl på verkligheten? Kanske. Å andra sidan är det antagligen det här världen består av. Lösryckta viljor, liv, signaler och ambitioner i en röra som ingen kan överskåda eller styra. Men alla försöker. En del till och med lever i illusionen att det finns sammanhang i staccato. Samtidigt kan en utspilld hjärna på scenen vara så mycket intressantare än den mest högtflygande och knivskarpa analys av ett obefintligt skede. Särskilt om hjärnan saknar gränser. Och den fortfarande är intakt och sitter i huvudet på en levande människa. Särskilt om den människan är Staffan Westerberg. Och om det är han som sitter i glassbilen känner jag mig trygg, trots att han gjorde allt för att förvirra mig med sina strumpor på 70-talet.
Det är värt en fanfar, alltihopa.
Bilden ovan heter Hjärnans anatomi och är signerad GDJ.
