Region Sörmlands Litteraturutveckling har sedan flera år haft en sommarförfattarskola för ungdomar. Under varje kurs medverkar flera författare som lärare. I år var det en grupp med elva ungdomar mellan 13 till 20 år som under fyra varma sommardagar på Nynäs slott ägnade sig åt att utveckla sitt skrivande, både gällande prosa och poesi. Som slutuppgift skulle de skriva en kort novell baserat på några saker:
En blockflöjt, två leksaksbilar, en nyckel, en liten skridskoåkare i plast, en porslinsängel och en tändsticksask. Minst två av sakerna skulle finnas i novellen. Annars var det fritt fram att skriva hur de ville.
Trakten har nöjet att publicera några av ungdomarnas noveller. Läs och imponeras av unga sörmlandsförfattare, handledda av Traktens Karin Flygare. Här är en novell av Johanna Pörhönen
För allt vi inte fick
Hans ögon.
Jag kan fortfarande inte se in i dem utan att mötas av minnesbilderna.
Som en blixt slår de ner i mitt huvud och upprepas om och om igen som ett bildspel.
Jag kan inte kontrollera dem, istället försöker jag ta flera djupa andetag och fästa blicken i något föremål. Den här gången är det ett vasst gruskorn på det kala sjukhusgolvet. Doften av handsprit sticker i näsan och någonstans piper en apparat.
Vita ögon.
Det var så de hade sett ut.
Hans ryckande kropp.
Ryckningar som ökade kraftigt för varje sekund som gick.
Smällen.
Hur han föll rakt till golvet.
Tappade kontrollen över sig själv.
Dregel som rann längs med mungipan.
Ihållande krampande ljud.
Det hade inte sett ut som min bror längre, det var som att något hade tagit över honom.
Paniken som steg inom mig medan jag fumlade bland siffrorna på mobilen.
Det hade aldrig varit så svårt att minnas tre enkla siffror förut.
Till slut lyckades jag.
112, hur svårt kunde det vara?
“Det är min bror! Jag… jag… jag vet inte vad som händer! Snälla hjälp mig någon, han…”
Jag avbröts av min egen röst som blandades med snörvlanden, snyftningar och kippande efter luft. Kvar i mitt huvud fanns bara en tanke.
Han skulle dö.
Det hade påmint mig om när vi var små och skrev skräckhistorier om kvällarna. Jag mindes hur vi brukade ligga sida vid sida under det alldeles för varma täcket, med en ficklampa över ett skrivblock. I varje skräckhistoria skapade vi nya monster, och vi blev lika skrämda varje gång, men vi kunde ändå inte sluta. Det läskigaste monstret vi skrivit om hade varit om en som kunde ta över andras kroppar…
Och det var så det hade verkat, som om ett monster tagit över min brors kropp.
“Simon, snälla kom tillbaka!” minns jag att jag skrek.
Sedan har jag bara svaga minnesbilder kvar.
Ambulans.
Sirener.
Sjukhus.
Men han dog inte.
Istället vaknade han upp i en sjukhussäng. Förvirrad, svag och med en kraftig huvudvärk. En läkare kom in i rummet och sa det där ordet. Det som sedan skulle följa mig vart jag än gick.
Epilepsi.
Om jag och Simon bara hade vetat vad vi hade framför oss.
Om vi bara hade vetat att våra skräckhistorier skulle bli verklighet.
Nu står jag här för tionde gången, efter hans tionde epilepsianfall. Framför sjukhussängen precis som den första gången. Jag vänjer mig aldrig. Det värsta är att det är vår födelsedag, vår sjuttonde. Vi skulle ju hålla ihop genom hela livet, är det inte det som tvillingar ska? Vad är det annars för mening med att komma till livet samtidigt och tillsammans?
“Är du okej?”, undrar han med svag och sömnig röst.
Jag sliter min blick från det vassa gruskornet på golvet och tvingar mig att se åt hans håll. Men jag undviker ögonen och försöker få fram ett svar, fast jag finner inga ord. De är borta.
“Ella?” Han höjer ena ögonbrynet så mycket som han bara orkar och ser frågande ut.
Då vill jag skrika. Jag vill få ur mig allt som skaver och gör ont inuti, bara forma känslorna till ord och skrika, skrika, skrika. Men orden kommer inte. Det har de inte gjort på länge. Alldeles för länge nu.
“Minns du den där lådan?”, fortsätter han istället. “du vet den som vi hade i bokhyllan när vi var mindre?”
“Mm” Jag är tvungen att svälja flera gånger och kämpa för att inte släppa fram tårarna.
Han blundar en kort stund och samlar kraft för att orka vidare.
“Minns du att vi samlade saker som vi ville behålla som minnen i den?”
Jag nickade sakta till svar medan han försökte fånga min blick, men jag vek undan.
Han fortsatte: “Minns du de två leksaksbilarna vi alltid körde runt med på golvet, flöjten vi brukade spela melodier på och irritera varandra med, plastskidåkaren som vi hela tiden bråkade om, ängeln som vi fick av farmor eller nyckeln som vi snodde från mamma och pappas nyckelknippa?”
Jag nickar igen. Den här gången ler jag till och med en aning, det är så fina minnen.
Han tar ett djupt andetag innan han säger:
“Kom ihåg den lådan, om döden tar mig…”
Allt stannar upp. Meningen ekar i huvudet.
Om döden tar mig…
Innan jag lämnar rummet räcker han mig något ur sin hand. Det är en tändsticksask.
“Ta den, ta lådan och bara låt det brinna”, säger han och sluter ögonen.
Han fick några veckor till.
Sedan hände det.
Döden tog honom.
Jag står ensam kvar i vårt tysta rum.
Jag tänker göra det.
Med lådan i ena handen och tändstickorna i den andra, går jag mot skogen med bestämda kliv. Jag har ingen aning om vad som ligger framför mig, det kan man aldrig riktigt veta. Livet är oförutsägbart, det kan ta slut när som helst, när man minst anar. Men en sak är i alla fall säker…
Om döden skulle ta mig så ska jag i alla fall ha levt.
För både mig och Simon.
För min skull.
För hans skull.
För allt vi inte fick.
