”Det är bara att kasta sig ut och skriva, skriva, skriva”, säger författaren Karin Flygare, när hon handleder sörmlänningar på workshop hos Trakten, eller under sina sommarkurser på folkhögskolor och ihop med Region Sörmlands Litteraturutveckling. Och det gör de också, här, bjuder Signe Granlund på en nyskriven novell.
En trygg plats, novell
Hon var en flicka fylld med mycket känslor. Hon var en tänkare. Hon hade mycket tid att tänka, eftersom hon inte hade så många vänner. Visst, någon vän hade hon väl, men ingen ”riktig” vän. Ingen att berätta alla hennes tankar för, ingen som förstod henne. Hon ville ha en sådan typ av vän, men visste inte hur man gjorde. Vad skulle man säga? Tänk om man sa ”fel”? Vad skulle alla andra tänka om en? Hon trivdes bäst själv, men hon hatade att vara ensam.
Hon hade haft en trygg plats. En plats dit hon kunde fly om allt bara blev för mycket. Hennes bil. Den svarta epan hade varit hennes trygga punkt. Hon hade spenderat många timmar där. Vissa dagar njöt hon av att bilrutorna stängde resten av världen ute, andra dagar vevade hon ner rutorna så att vinden fångade det blonda håret. Livet hade rullat på bra så länge hon haft bilen.
Men efter olyckan hade allt förändrats. Ingenting var sig likt. Allt var kaos. Nu hade hon ingenstans att fly till när tankarna tog över och allt blev för mycket. Hennes trygga punkt var som bortblåst. Minnena från olyckan satt som fastklistrade i hjärnan. Hon kunde se det framför sig. Den mörka vägen. De höga träden som bredde ut sig som ett stort hav runt henne. Lamporna på bilen som lyste upp en bit av vägen framför henne. Den svaga doften av bubbelgum som spred sig från doftgranen och vidare genom resten av bilen. Hon drömde sig bort, fäste blicken ut i tomma intet och försvann. Hennes kropp satt i bilen, fokuserad på den mörka vägen. Men hennes själ var på en annan plats. Hon gillade att försvinna. Komma bort från resten av livet. Inte för alltid. Bara för en liten stund. Hon behövde det. Behövde det för att orka. Rensa tankarna för en stund. Hon avbröts i sina tankar av att en fluga kröp på hennes hand. Hon släppte handen från växelspaken för att vifta bort den. Fäste sedan blicken på den mörka vägen igen. Hon kunde minnas hur trött hon varit den dagen. Mindes hur hon slöt ögonen för en sekund. Den mörka vägen var nu borta. Hon kunde minnas ljudet av den tutande bilen, ögonen som öppnades, den vita bilen som kom närmare och närmare. Allt gick i slow motion. Lamporna från bilen bländade henne, blev starkare ju närmare den kom. Hon hade tappat kontrollen. Plötsligt sa det bara pang. Allt blev svart.
Sedan den dagen hade allt förändrats, olyckan spelades upp som en film varje gång hon satte sig i en bil. Tankarna av att den svarta epan var borta, gav henne ångest. Själv hade hon klarat sig ganska bra, utan några större skador. Men bilen var borta. Det gick inte att laga den. Den skulle för alltid vara borta. Hon har nu ingenstans att fly till när tankarna tar över. Ingen trygg plats.
