Själva motorljudet kommer jag inte ihåg så här långt senare, men det fanns väl där, ekande mellan stenväggarna. Det andra ljudet, krasandet, finns kvar som en känsla i kroppen. Det ljudet kanske jag inte ens hörde, det var mer något jag genomlevde.
Kropparna låg i högar, och det var när lastarens hjul nådde fram som krasandet uppstod.
Det kallades destruktion. De flådda kropparna maldes och kokades och mitt jobb var att mata kvarnen. Minkar, små och späda utan päls.
På världens största foderkök producerade vi dagligen mängder av mink- och rävmat. Mitt huvudsakliga arbete var att lossa långtradare med mjöl och fisk från Nordnorge och Ryssland. Det handlade inte om något finlir med decilitermått, här pratar vi ton. De frysta fiskblocken vägde tjugofem kilo styck, mjölsäckarna ofta det dubbla. Allt plockades för hand, placerades på lastpallar och kördes in i lagren.
Sen skulle det malas, blandas och kokas. Resultatet blev en gråbrun gröt som lastades i tankbilar och pumpades ut på de farmer som omgav min hemstad.
Kropparna av döda minkar utgjorde bara en mindre del, huvudparten var fisk av fin kvalitet. Ibland kom strömmingen färsk från Norge. Av våra förmän hade vi uppmanats att titta noga på fisken innan vi körde in den i lagren: ”Hittar ni ett enda rött öga skickar ni bilen tillbaka, så är det bara!”
Jag kan inte påminna mig att jag nånsin skickade tillbaka en bil. Fisken var vanligen bra. Möjligen kan det vara så att jag kände med chauffören och tittade lite dåligt. Jag visste att en ny last väntade, och för att den skulle kunna lastas måste bilen tömmas. Ett rött öga skulle fått länken att brista. Så man kontrollerade lasten, fisken var färsk och lättnaden stor.
Ibland hade jag tur och fick syn på en förlupen havsabborre bland strömmingen. Då tog jag hem den, snittade buken, drog ut inälvorna, saltade och pepprade och fyllde med de örter som fanns till hands, strödde rikligt med grovsalt på en plåt och in i ugnen på 175 grader tills ryggfenan släppte.
Valparna föddes på våren, göddes över sommaren och avlivades på hösten. Kropparna blev mat till de avelsdjur som skulle föda nya valpar nästa vår.
Så gick livet på farmen liksom i staden. Näringen genomsyrade bygden. I stort ett alla hade någon i sin familj som arbetade med pälsdjur. I min egen var det bara en som inte i något skede av sitt arbetsliv befattat sig med det: min far, han arbetade på traktens snickeri.
Å andra sidan, nu när jag tänker efter, så var många av snickeriets produkter ämnade för pälsnäringen. Bland annat det som kallas tanor: en träbräda som skinnet från den flådda kroppen träs upp på för att torka.
Så på höstarna satt min mamma och systrar och trädde skinn på tanor som pappa tillverkat medan jag matade kvarnen med de kroppar som blivit över. Kroppar som dagarna innan med sitt eviga springande tecknat en liggande åtta i buren. Vårt tecken för oändlighet, deras för tristess.
Så är man en del av det hela, en kugge i maskineriet, en länk i kedjan, en mer eller mindre bärande del av den cirkulära ekonomin.
