/

Drömfångare

Novell av Oskar Lindh

När jag gick in genom ytterdörren så stod min femte fru i köket till vänster om mig, och det första hon lade märke till var kniven i min hand. Min morakniv, som jag högg i hennes huvud efter att ha gått fram till henne. Blod sprejades på köksbordet medan hon föll. Ironiskt. Samma köksbord som vi en gång knullade på. Bara för att vi kände för det. Fast varför inte? Hon var det skönaste knullet jag någonsin hade upplevt. Så mycket var väl sant. Jag fnittrade. 
Nylagad köttfärssås befann sig i en skål på diskbänken. Jag glufsade i mig alltsammans på någon minut, och lyssnade efter sirener. Inga hördes, men de var säkert redan efter mig. Inte ens på grund av min frus död. Någon hade definitivt ringt polisen vid det här laget. En fördel med att bo i en småstad ute i Norrland var dock att snutarna var en hel del saktare än optimalt. ”Dags att få tag på den där jäveln då”, tänkte jag.
Jag gick upp till mitt sovrum för att byta de blodstänkta kläderna. Sedan for jag ner för trappan igen, gick in i badrummet, och tvättade bort blodet på mina händer och runt huvudet. Jag drog ut en av lådorna nedanför tvättstället, tog fram rakapparaten, och rakade bort hela det halvmeter långa skägget. Något vilket jag alltid fann mycket stolthet i var att ingen någonsin anade att den egentliga anledningen till dess längd var tillfällen som dessa.
Ingen visste heller att jag ens ägde kepsen som jag tog ut från samma låda. Kepan behövde jag verkligen fundera över, trots att oddsen för ett misslyckande var relativt låga. Förutom om någon fotbollshuligan som höll på fel lag stötte på mig förstås. En som var tillräckligt våldsam för att slåss. Risken för något sådant var dock extremt låg, och dessutom var en keps med symbolen för ett fotbollslag en stor fördel då det gällde mig. Jag kollade aldrig på fotboll: De få som hade frågat mig om ämnet visste precis hur mycket jag avskydde att stirra på en massa, för mig främlingar, passa en boll till varandra i ett samarbete för att vinna något spel som jag inte ens fick en enda belöning för, oavsett hur mycket jag höll på den ena eller den andra sidan. Så vem skulle någonsin anta att en människa med en keps för ett fotbollslag var jag? Jag stirrade in i spegeln framför mig, och log. Mitt ”visa munk”-utseende var nu omvandlat till mitt ”fotbollsnörd”-utseende. Bara en detalj saknades.
Jag gick in i vardagsrummet. Sandras glasögon låg som vanligt på bordet framför soffan. Jag orkade aldrig bry mig särskilt mycket om religion, men i det ögonblicket så tackade jag Gud för att hon tog av sig brillorna innan jag mördade henne. Om det fanns en skapare så gillade jag att tänka att han njöt av mina spel lika mycket som mig själv. Jag tog av mig glasögonen som min förra (nu förr förra) fru brukade ha på sig, satte på mig Sandras glasögon, och visste att jag kunde dö i frid. Jag ägde henne. På dagis så skulle vi en gång tillverka egna drömfångare. De var föremål som indianerna använde, och vars syfte var att fånga in en persons mardrömmar innan de hann nå denne, genom att de placerades någonstans i närheten när människan sov.
Varje morgon så brukade jag vakna och stirra på drömfångaren en stund innan Cindy skjutsade mig till dagis. Det var något tillfredsställande i hur de onda drömmarna var inspärrade där. Hur de hade försökt att gå in i mitt huvud, skrämma mig, försökt få mig att gråta, men nu satt fast i ett fängelse för evigt. Ett fängelse som var mitt.
På samma sätt så var det alltid något tillfredsställande med att ta på sig en mördad frus glasögon. Som ifall hennes själ var fångad i föremålet, precis som drömmarna i drömfångaren. Och jag ägde henne. Jag ägde hennes själ i form av ett föremål som jag kunde sätta på ansiktet. Det sista stadiet av ägande. Det första var att få henne att gifta sig med dig, det andra var att få henne att knulla dig, och det sista var att ta hela hennes själ, att fånga hela hennes ande i ett enda föremål. Dagen då jag verkligen bestämde mig för att gifta mig med Sandra, eller Darcy, Julia eller någon av de andra, var dagen då jag fick reda på att styrkan på deras glasögon var densamma som optikern rekommenderade för mig. Jag log, men bara för ett ögonblick. För sedan tänkte jag på den där jäveln. Gregor. Hur han hade förstört en så viktig del av hela ägandeprocessen. Fast hon var min nu. Hon var min, och jag skulle visa det.
Jag gick fram till mattan precis framför ytterdörren. Medan jag tog på mig skorna så kollade jag ut genom fönstret på porten med jämna mellanrum. Förutom fotgängarna som gick förbi då och då, så syntes ingen. Jag funderade på om jag ändå borde ha köpt en bil för att kunna ta mig någon vart snabbare. Fast på något sätt så fann jag det mer tillfredsställande att varken Sandra eller jag ägde ett fordon. Som att hon verkligen var fastklistrad vid mig, utan någon chans att bara köra iväg.
Jag tog på mig en lång jacka, som skulle täcka morakniven fastsatt i hölstret på mina jeans, och dölja så mycket blod på min överkropp som möjligt. Vad jag märkte så skvätte inget på mig sedan klädombytet, men man kunde aldrig vara för säker. Jag gick ut, och vandrade längs trottoaren på vägen utanför min tomt. Nu var frågan vart i all världen Gregor kunde befinna sig?
Vart skulle han egentligen? Till någon bar någonstans? Juste. ”After Work” eller vafan de nu ville kalla det. De enda anledningarna till att jag då och då tog en paus från mitt jobb som kontorsreceptionist för att gå till fikarummet samtidigt som mina medarbetare, var att upprätthålla de andras tillit till att mitt liv bara var nere på deras nivå, samt att man aldrig visste om någon kvinnlig medarbetare med samma glasögonstyrka som jag skulle dyka upp. Fast jag läste alltid psykologiböcker istället för att gå till någon av barerna de diskuterade vid tidpunkten de bestämde.
Studier om hur människors hjärnor fungerade gav många råd då det kom till att få kvinnor att falla för en. Något mycket mer intressant än att vara på en bar med mestadels män. Det kändes konstigt att äga en man på samma sätt som en kvinna. En mans själ behövde nästan alltid fångas innan alla förstadier. Att bli given den andras hem, djupaste hemligheter och kropp. För mig förekom sådant sällan då det gällde män. I alla fall så gick Gregor från fikarummet tidigare för att vara vid rätt bar en stund innan. Det var så det var. Hade nyheterna nått honom än? Möjligtvis. Fast egentligen… Kanske inte. Hur långt hade det gått sedan ”utbrottet”? Kanske 20 minuter. Något sådant.
Jag svängde till höger, in i en gränd. Det var då jag hörde sirener. Först svagt, sedan starkare och starkare, tills ljudnivån planade ut sig. Jag gissade på att en polisbil parkerade vid mitt hus. Jag fortsatte gå, men ökade takten.
Så småningom ledde gränden ut till en större väg. Jag gick längs trottoaren. Efter ett tag dök skylten som jag letade efter upp. ”Den Rödhakade Haren”. Det påminde mig om min förra frus (alltså den före den som nu låg död) keramikharar. De som hon skapade för att ”ha något att göra”. Jag tog bort henne snabbare än de andra. Jag gillade fruar som redan hade något att göra, utan att behöva distrahera sig med en massa meningslösa aktiviteter. Aktiviteter som gjorde att jag behövde vara med dem för att fylla luckan i deras liv. Kolla på TV med dem, småprata med dem, lyssna på deras önskemål om barn, och en massa annan skit.
Jag gick mot barens ingång, och öppnade. Jag skannade rummet, och såg Gregor, vid ett bord långt till vänster. Två människor som jag kände igen från arbetet, och vilka antagligen var Gregors kompisar, satt bredvid honom. De reste sig upp. ”Säg några ord”, sa en av dem. Självklart. De kände mig från arbetet och skulle få reda på min identitet om jag bara pratade. Så istället gjorde jag tecken med händerna vilka jag hoppades skulle se ut som teckenspråk. ”Vi är på vakt efter en väldigt farlig man”, fortsatte mannen. ”Och han kan vara vem och vart fan som helst. Så håll dig bara borta från oss.” Jag prövade att ta några steg framåt. Han drog upp en dolk från ett hölster vid sina jeans. ”Jag menar det”, sa han, och såg ut att mena det. 
Jag hade läst tillräckligt med psykologi för att veta att människor vanligen inte ville döda eller ens skada varandra. En studie utförd av den amerikanska armén efter andra världskriget visade till och med att bara 15–20 procent av deras soldater avfyrade sina vapen under en strid. Det var inte förrän strategierna ändrades, och soldaternas förmåga att sluta se fienden som människor övades upp, som de tappade rädslan för att skjuta. Den amerikanska armén tränade dock aldrig kontorsarbetaren med dolken framför mig. Dessutom visste han ju på grund av min utstyrsel inte ens om jag var en fiende eller ej.
”HÖRRU! JAG SA STANNA DÄR, FÖR I HELVETE”, sa han när jag fortsatte vandra framåt. Han hyperventilerade mer och mer ju närmare jag kom. Den andra mannen såg för mesig ut för att vilja slåss, och jag hade rätt. När jag kom inom hans räckhåll så svingade han inga nävar mot mig. Fast mannen med dolken andades fortfarande snabbare än någonsin, då jag stod bara någon halvmeter framför honom. ”Nervös?” Frågade jag. Innan mannen hann svara så tog jag ut min morakniv från hölstret fastsatt på mina jeans, och tryckte in bladet i hans buk.
Han släppte dolken och flyttade händerna mot magen, medan mannen bredvid honom svingade en näve mot mitt huvud. Jag duckade i tid. Gregor sprang samtidigt ut genom dörren. Jag sprang efter innan den kvarvarande mannen hann hindra mig. 
Trottoaren bestod inte av för många fotgängare. Dock var antalet så pass stort att det blev svårt för mig att hålla koll på Gregor, som sprang kanske tio meter framför mig. På vägen körde nästan inga bilar. Jag sprang ut på gatan för att få alla kroppar som gick rakt framför mig ur min väg. Som ett resultat kom jag närmare och närmare Gregor. Fler och fler fotgängare skrek och sprang åt alla håll under tiden, när de såg blodet på min kniv och mina ytterkläder. Till slut var jag kanske två meter ifrån honom. När jag hörde sirener. Bakom mig. Deras ljud hördes högre och högre. Jag kollade längs byggnaderna till vänster. En gränd befann sig kanske 30 meter framåt. Jag behövde få bort bilen. Det var allt. Bara springa någonstans där bilen ej kunde köra. Så jag ökade min hastighet, och hoppade framför Gregor när jag sprang ikapp honom med någon meter.
Jag höll kniven mot hans buk, men han duckade medan han kraschade in i mig. Jag snubblade, och reste mig så snabbt att jag hann jaga in honom i gränden. Sidogatan slutade inte förrän cirka 30 meter till, men när jag hade sprungit igenom kanske 20 så hördes det första skottet. Det andra och det tredje skedde inom någon sekund efteråt, och alla kom bakifrån. Alla missade.
Gregor for åt höger efter att ha lämnat sidogatan. En bit framför honom så gick vägen åt två håll igen. Vänster eller höger. Fast rakt fram så befann sig kontorsbyggnaden. Fönstret till fikarummet, mer specifikt. 
Jag sprang vid Gregors vänstra sida, och så småningom befann jag mig jämsides med honom. Jag högg hans lår med min morakniv; han vrålade och ramlade. Jag drog upp honom, tog tag i hans krage, och joggade med honom mot fönstret till fikarummet. Första gången jag bankade honom mot glaset så syntes bara en massa sprickor. Andra gången spräcktes fönstret, så jag knuffade in honom, och gick in samma väg.
Gregor var på väg att resa sig. Jag stampade ner hans bröstkorg, och böjde mig ner för att slå honom på käften ett flertal gånger. Han spottade ut blod, och kanske någon tand. Polisen skulle hinna ikapp mig när som helst, så jag drog in honom i rummet en bit, och låste fast det öppningsbara fönstergallret. Gallret borde egentligen ha varit stängt mot fönstret vilket jag kom in genom innan glaset krossades. Chefen var paranoid över säkerheten, och ville gärna ha gallren på fönstren även när vi befann oss i fikarummet. Arbetarna brukade låsa upp och dra stängerna åt sidan i alla fall, av anledningen att rummet då såg mindre ut som ett fängelse. Idag blev deras idioti min vinst. Dörren var redan låst, då det behövdes rätt plastbricka för att öppna ingången. Jag gissade på att de flesta arbetare redan hade gått hem för dagen med tanke på ”olyckan” som jag var orsaken till, men för säkerhets skull så placerade jag en bokhylla mot dörren, tillsammans med fikabordet. Jag stirrade på liket en gång till. Kroppen som låg på golvet med ett knivhugg på huvudet. Jag önskade att jag hade haft tid för att ta hans liv långsammare. Jag lade Gregor bredvid kroppen. Det var lägligt att de dog bredvid varandra.
Han fortsatte att spotta blod. Jag väntade. ”Jag vill höra dig säga det”, sa jag till slut. ”DET HÄR ÄR POLISEN” vrålade en röst utanför. ”ÖPPNA FÖNSTRET NU OCH RÄCK UPP HÄNDERNA SÅ ATT VI KAN SE DEM!” Jag log, och funderade på hur lång tid det skulle ta för polisen att ta sig in genom dörren istället. Jag ställde mig mot väggen med det enda fönstret, vilket gjorde det omöjligt för polisen att vinkla en pistol mot mig genom gallret. Särskilt då en hel hand var för stor för att gå igenom rummen mellan stängerna.
”Så. Nu är vi ensamma under ett tag”, sa jag. 
”V-vad … Vad vill du”, sa mannen. 
”Jag vill att du säger förlåt, helt enkelt.” 
”För vad?”
Jag var på väg att sparka honom. Hur fan kunde han låtsas som att han var fullständigt oskyldig? ”Du vet.”
”Jamen kolla på vafan du har gjort då!” 
Hur i helvete kunde någon vara så jäkla kaxig precis innan döden? ”Tja, du lade dig i mina affärer utan att jag ens brydde mig om dina. Eller hur?” Mannen förblev tyst. ”Vad sa han”, sa han till slut. 
”Vadå? Ja att ni knullade varandra, så klart.”
”Nej, jag menar, vad, vad exakt sa han?”
”Att Bernard inte knullade mig lika hårt med lönesänkningen som du knullade min fru.” 
”Men herregud, det, då fattar du väl att han bara driver med dig precis som med alla andra och att han inte … Ernst skulle väl fan aldrig mena någon en jäkla fluga förnär. Det var ju jag som … Jag sa ju det till honom, och Sandra, hon, hon sa att ni hade en relation där det var okej om någon ville leka med någon annan och sådär, och, och jag trodde att …” Mannen var på väg att bryta ihop. ”Och jag trodde att det var okej.”
Jäkla idiot. Jag visste ju förstås att Ernst aldrig menade något illa på riktigt då han skämtade om att knulla min fru och skrattade. Eller alla andra då de skrattade. Fast människan hade en förmåga att själv välja vad den ville säga, eller skratta åt. I gruppkonversationer höll jag normalt mina känslor i schack så mycket att jag kunde hänga med i svängarna, vara positiv, låtsas att något av vad de sa faktiskt var kul, och allt det andra som man skulle göra. Behövde de tänja på mina gränser den där extra biten? Det var sant att min ilska aldrig aktiverades så mycket som när mannen som nu var liket vilket låg på golvet skämtade om att knulla min fru, men en annan sanning var att utbrottet enbart var deras fel.
”Du trodde att det var okej att knulla min fru? Du tänkte inte på att hon kunde vara en ljugande hora?” Han förblev tyst. ”Men vet du vad, oavsett vad du säger så är hon min nu.” 
”Vad menar du?” 
”Kolla på mina glasögon. Ringer några klockor?” Han förblev tyst. ”Vem tillhör dem?” Han insåg det. ”Du … gjorde du …” 
”Ja.” Jag höll mina glasögon framför honom, och pekade på föremålet. ”Hennes själ är fångad där inne nu. Men du ägde henne under en liten period innan dess. Du tog henne. Du förstår, det här är enbart en fråga om ägodelar. Det är som ifall du bara skulle ta en stor bit mark från mig och använda den för dina syften, bara sådär. Även om du ger tillbaka den efteråt så går ju sådant aldrig ostraffat. Det fattar väl till och med du?” ”Du är helt jävla galen”, snyftade Gregor. 
”Säg det där igen” sa jag. ”Eller säg förlåt. Jag kanske ändå kan skona dig, trots allt, om du bara erkänner att du har gjort fel.” Jag tänkte bara på hur skönt det skulle kännas att mörda honom plus att bli förlåten. Gregor förblev tyst. ”DET HÄR ÄR POLISEN, OCH DET HÄR ÄR DIN SISTA CHANS! GÅ UT GENOM DÖRREN OCH RÄCK UPP HÄNDERNA I LUFTEN SÅ ATT VI KAN SE DEM!” Rösten kom från precis utanför dörren. 
”Du är helt jäkla-” var Gregors sista ord innan jag högg morakniven i hans huvud. Samtidigt som polisen knuffade bokhyllan och fikabordet tillräckligt långt bort, och tog sig in genom dörren, så tog jag av mig min döda frus glasögon, och satte brillorna på Gregors lik. Jag stirrade på hur saken satt lutad mot hans näsa, och njöt av att min fru var i ett mycket värre fängelse än drömmarna i min drömfångare någonsin var.

Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen ”Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!

Oskar Lindh

Oskar Lindh är en aspirerande författare och frilansskribent. Han har fått noveller publicerade i antologin “Unga Sörmland” samt här i Trakten.