Bråkiga berättare och silverglittrande vattenskrift hos Sven Delblanc

Kanske har minnet bleknat något, men fortfarande finns silverglittrande skrifter i landskapet som vittnar om Sven Delblancs närvaro.

Sven Delblanc, 1951. Fotograf okänd

Sven Delblanc var under några årtionden en litterär gigant. Idag bleknar minnet av Hedebysviten, hans sörmländska romankvartett som tar avstamp i den omtumlande Åminne. För den som följer hans huvudfåror och biflöden finns fortfarande silverglittrande skrifter som tecknar spår i landskapet.

Swan River slingrar sig genom Manitoba, mitt i Kanada. Att döma av internet är landskapet inte alldeles olikt det västgötska där jag växte upp. Vi hade sex hektar kuperad skog och äng. Fyra meter otillgänglig strand längs Häggån. Om en metaforisk å slingrar genom mitt liv kan jag fantisera fram mängder av små tillflöden från Sven Delblancs flod. Han föddes 1931 i Swan River, som treåring hamnade han i Vagnhärad i östra Sörmland, där den stillsamma Trosaån flyter. Jag föddes nära Boden. Lule älv låg inte längre från vårt hus än att jag orkade tulta dit under mitt första rymningsförsök vid tre års ålder. Häggån nådde jag lagom till skolstart och som student bodde jag i omgångar i Uppsala, där Delblanc slutade sitt liv, 1992. För några år sen hamnade jag i Flen i Sörmland, ett stenkast från ännu en å.

Minnen från åren i Vagnhärad skulle under 1970-talet ge stoff åt Delblancs Hedebysvit, de fyra romanerna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten. De ägde folklig popularitet under tjugo år. Idag är både romanerna och teveserien Hedebyborna något som äldre människor har vaga minnen av och yngre aldrig hört talas om.

Min egen relation till Delblanc började under gymnasieåren med Åsnebrygga. Den episodiska dagboksromanen skildrar hans tid i USA med ett språk som jag genast önskade var mitt. Han måste ha skrivit Åsnebrygga och Åminne nästan parallellt. Finns likheter? Möjligen i berättaren/betraktaren som inte hör hemma. Nu, 2020, läser jag för första gången Hedebysviten, med dubbelt utifrånperspektiv. Sörmlänning är jag inte än, det är en långdragen process, har jag fått höra. Dessutom öppnar jag böckerna i en annan tid än deras. Jag vet inget om hur böckerna mottogs av läsare under 70-talet. Språket är annorlunda även jämfört med den tidens prosa. Glosorna och syntaxen i Åminne skulle kunna vara hämtade från 1910-talet, snarare än det 40-tal som skildras.

Än märkligare är berättarrösten, som egentligen är flera. Det är en egen ganska mörk värld, som antyds i samtalet mellan den splittrade berättarens olika röster. De grälar med varandra, makt och förtvivlan skymtar i replikerna. Berättarröstens alla delar försöker ständigt göra uppror men måste foga sig för berättelsen. Resultatet blir ett kikhål, slaget med huggpipa, rätt genom den fjärde väggen.

Varför gör Delblanc så, låter berättarrösten bråka med sig själv, krumbukta sig med tempusbyten och invändningar? Berättelsen är alltid är en konstruktion men en vi gärna glömmer i läsupplevelsen. I Åminne kommer läsarna aldrig undan insikten att vi betraktar boken utifrån. Det gjorde även Delblanc. Visst bodde han i Sörmland som barn och tonåring, men var han verkligen hemma där? När han påstår att “äkta sängen knaka i fogarna av sörmlänningarnas kraftfulla kärlek, och dagen därpå går husmor sjungande i sina sysslor”, är det en iakttagelse gjord utifrån. Berättaren Axel Weber/Mon Cousin/andra figurer är inte heller fullt ut delaktiga i det sörmländska livet. 

Ån delar de östra områdena av Flen från centrum och binder ihop Orrhammaren med Gårdssjön. En nyligen anlagd åpromenad bjuder på lite hemlig naturupplevelse ett stenkast från bensinmackar och genomfartsled.

Sven blev Axel, Vagnhärad fick bli Hedeby. Trosaån, som rinner som en pulsåder genom den första romanen, blev också omdöpt (trots att Trosa fortfarande heter Trosa i böckerna): “Och Sillerån slingrar sin solglittrande vattenskrift över Sörmlands gröna karta.” Bland svordomar, smuts och tillgjort studentikost babbel (det sprutar konstifika repliker ur en del av figurerna), finns också sådana meningar.

I Stenfågel tycks berättarrösten först mer lik en traditionell allvetande variant. Så småningom förstår vi ändå att det är Axel Weber som vägleder oss och ger sig på att intervjua karaktärer som om det var en reportagebok: “Jag vänder mig först med denna fråga till Hans Majestät Konungen på Tullgarn”. En efter en får figurerna tilltala läsaren direkt, om olika händelser i Hedebytrakten. Jag får aldrig slappna av och låta mig svepas med av berättelsens ström. Istället blir jag kvar på stranden där jag koncentrerar mig intensivt på att urskilja varje enskild, grumlig våg för att förstå vilket stoff den för med sig.


Den litteräre giganten

Sven Delblanc blev bara 61 år men trots att han debuterade först 1961, 31 år gammal, hann han publicera över 40 böcker. Han skrev dessutom radiopjäser, manus till teve och en stor mängd kulturjournalistik. För den som vill allmänbilda sig i svensk kulturgeografi under mitten av förra seklet, är hans essä- och artikelsamlingar ovärderliga källor. Tillsammans med Lars Lönnroth skrev han också Den svenska litteraturen, ett översiktsverk om sju, massiva band. 


Vi ser vattnet rinna genom våra samhällen, och vi berättar om det vi ser. När gossen Sven såg Trosaån rinna genom Vagnhärad, var han sörmlänning då? När docent Delblanc såg Fyrisån, var han Uppsalabo? Jag, som bodde där som student, var det inte, ens efter fem år. Minnet av det mörka vattnet, som pressas i bruna kaskader över stenarna under Dombron kommer för mig så tydligt. Lika tydligt tycktes det då att Uppsala aldrig helt skulle släppa in mig. 

Nedanför mitt hus idag går en liten grönmålad gångbro över det stillsamma flödet. Jag ser det bruna vattnet och dess cykler, översvämning och stilla passage. Oavsett aggregationsform är vattnet greppbart. Vattnet kan vi lugnt betrakta och beskriva från strandkanten, så länge vi inte låter oss svepas med. Men skulle jag säga något om Sörmland, som jag befinner mig mitt i, fick jag först förställa mig, låtsas eller dikta. 

Överallt där vatten rinner genom landskapet tar det med sig slam, jord och partiklar och forslar vidare för att lämna ifrån sig något av platsen, längre bort. Ungefär som en författare.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, folkbildare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.