///

Vattenläkaren och feministen som intog Byle

Porträtt av Clara Emilia Smitt Copyright: Maria Persson
Porträtt av Clara Emilia Smitt. © Maria Persson. Se fler starka damer på www.dagensdam.se

Clara Emilia Smitt har du förmodligen aldrig hört talas om. Det hade inte jag heller innan jag för drygt tjugo år sedan flyttade till Byle i Skedevi socken en mil utanför Vingåker. Det var dit hon flyttade vid sekelskiftet och skapade det som blev vattenkuranstalten Byle-Wörishofen. Där bedrevs hydroterapi enligt Sebastian Kneipps idéer.

Redan det är märkvärdigt, men Clara Emilia Smitt var så mycket mer. Hon var kvinnorättsaktivist, skrev bland annat en debattbok som inleds med angrepp på August Strindberg. Och gav Gösta Ekman (den äldre) dennes första jobb. Som städare.

Starten hade inte varit den bästa för Clara Emilia. Hon blev till av ett misstag våren 1862, växte upp som fosterbarn hos Clara Josefina Gustafsson, ensamstående strykerska i Stockholm. Eftersom folkskolan hade blivit lagstadgad – från och med 1842 måste varje socken och varje stadsförsamling ha en skola med en godkänd folkskollärare – fanns viss möjlighet för arbetarklassens barn att studera.

När jag tänker mig Clara Emilia i skolan ser jag en folkskollärare som upptäckt hennes begåvning och tar sig an henne på det där sättet som goda lärare kan göra. Och som inte bara tar hennes nyfikenhet och begåvning på allvar, så flicka hon är, utan också peppar henne till att studera vidare. Hur hon försörjer sig under studietiden är okänt, kanske hjälper hon sin fostermor med tvätt och strykning, kanske får hon något stipendium, kanske finns en generad anonym fader eller biologisk moder som i lönndom skickar en slant. Kanske… tja, vad vet jag.

Resultatet av studierna blev överväldigande. Hon tar inte bara en sjuksköterskeexamen, i den stora kvinno- och kulturtidningen Idun meddelades dessutom den 22 april 1892: “Fröken Clara Smitt, den för Iduns läsarinnor helt visst välbekanta författarinnan, har härstädes aflagt fältskärsmästarexamen”.

Vadå “för Iduns läsare välbekanta författarinnan”? Jodå, fröken Clara Smitt hade inte bara utbildat sig utan också gjort sig ett namn i feministiska och kulturella kretsar. Dels som skribent och debattör i Idun, dels som författare av boken Kvinnans ställning i samhället: några inlägg i nutidens sociala spörsmål som kom ut 1887. I bokens inledning går hon oförblommerat till angrepp på August Strindberg för dennes syn på kvinnor. Strindberg hade utkommit med de två novellsamlingarna Giftas 1 och Giftas 2. I den förra hade han visserligen talat för kvinnlig rösträtt, men i den sistnämnda hade han tagit tillbaka det. Clara Smitts bok kom alltså ut 1887, då var rösträttskvinnan Elin Wägner fem år… Den omvärld som bestod av män lär väl ha undrat hur en ung kvinna kunnat gå fram på detta sätt, hon verkade ju inte ens hysterisk utan snarare metodisk. Värre skulle det bli…

Efter sina formella utbildningar söker sig nämligen den socialt begåvade Clara vidare. Hon väljer att i Österrike studera det som var på modet i Europa: “moderna hälsometoder som vatten- och ljusterapi och ett sunt levande”. Studierna förlades på ett vattenkuranstalt sydväst om Wien hos den österrikiske läkaren Wilhelm Winternitz. Kallt vatten var själva kärnan i terapin, kallt vatten såväl invärtes som utvärtes. Därifrån var det inte långt till Bad Wörishofen i Bayern där Sebastian Kneipp verkade med sin omåttligt populära kneippkur – en mer metodisk kallvattenbehandling där kroppen utsätts för mer eller mindre kalla vattenstrålar och bad. Barfotapromenader i fuktigt gräs var en del av terapin.

Med allt detta i bagaget tar hon 1895 ett steg av synnerligen uppkäftigt slag: hon flyttar, så fosterbarn till en strykerska hon är, till Saltsjöbaden där familjen Wallenberg härskar. I den Malmska villan öppnar hon den 1 maj 1895 Saltsjöbadens sanatorium där patienterna behandlades med elektriska ljusbad, aromatiska varmluftsbad, turkiska oljegnidningar och grekiska frotteringar. I en tidningsannons i Saltsjöbadens Tidning framgår hela sjukvårdsprogrammet, bland annat ingick roddövningar, trädgårdsarbete, vedsågning och givetvis barfotagående.

Gott så. Men vad gör en kvinna som Clara Smitt av sin nyfikenhet och kreativitet när vardagslunken tar över? Hon vill göra nytta där det händer dramatiska ting, sanatoriet kan de anställda sköta.  Så hon drar till Grekland för att utnyttja sin kompetens som sjuksköterska och fältskär under grekisk-turkiska kriget 1897. Clara Emilia är då 34 år. Två år senare får hon i Stockholm motta hedersbetygelse av den grekiska drottningen Olga Konstantinovna för sin insats. I mellantiden – mellan kriget och hederbetygelsen – hade hon startat Helios, en tidskrift för “andligt och materiellt välbefinnande”.

Clara Emilia låg inte på latsidan. En kan tro att hon var offer för arbetslinjen, men att vara underställd någon som arbetskraft var inte hennes melodi. Hon arbetade av ren lust, gav sig hän, ofta med framgång. Huruvida giftermålet med medicine kandidat Erland Dryselius var en framgång är dock okänt. Men pressen skriver om bröllopet – det var hennes bröllop, få intresserades sig för Erland – som avhölls i en fullpackad Jakobs kyrka i Stockholm. Ett dussintal riktiga tolvtaggare – löjtnanter, doktorer och kändisar – agerade marskalkar.

Sanitoriet restaurerades och blev till Clara Smitt-Dryselius hotell- och ljusbadinstitut där hon kunde utveckla allt det hon lärt sig i Europa. På Birger Jarlsgatan i Stockholm skaffar hon en filial. På båda ställena arbetar en ung man som städare och springpojke, hans namn var Gösta Ekman. Det var hans första arbete. Kanske lärde han sig en del om skådespelandets konst. För inte lär det varit lätt för en kvinna att med enbart begåvning ta sig igenom brandväggarna som upprättats av generationer av män? Vad som skiljer social kompetens med skådespeleri är väl inte helt klarlagt.

Framgången avtar. Ekonomiska svårigheter uppstår. Vattenterapier, som nyss varit mode, ersätts av nya moden. Medicomekaniska rörelseterapier med gymnastiskapparater blir den nya moderniteten. Och sådant är ingenting för Clara som istället säljer sin verksamhet i Saltsjöbaden till de som söker lycka i det nya modet. Själv söker hon sig ut från Stockholmstrakten. Det blir Byle av alla ställen. Skedevi församling får två nya innevånare. Och den natursköna byn Byle får vattenkuranstalt med det mäktiga namnet Byle-Wörishofen. 

I Byle hade man druckit brunn förr, idkat gyttjebad och utlovat läkande behandlingar för det mesta. Allt från blodbrist och hysteri till hypokondri hade man tagit sig an med måttlig framgång. Gästerna hade blivit färre, trädgården misskötts och i medier meddelades hur illa det var ställt. Nu blev det ändring på det. Det mäktiga namnet – Byle Wörishofen – gav glans åt inrättningen. Och namnet Clara Smitt Dryselius innebar kvalitetsstämpel. 

Till Byle- Wörishofens vattenkuranstalt  kunde man komma med ångbåt på sjön Tisnaren eller med hästskjuts från den gamla handelsorten Vingåker som fått än mer liv när Västra Stambanan byggts. De som kom farande med ångbåten hade en dryg kilometer att vandra. Vandringen – eller hästskjutsen vid regnigt väder – tog sin början vid stationshuset vid kajen, förbi bördiga fält upp genom byn med lanthandlare, café, post och telegrafstation. Det berättas att de boende i byn med omkrets med såväl nyfikenhet som viss förundran betraktade flocken på väg mot kuranstalten. Det var så kallat fint folk. För Clara Emilia Smitt riktade in sig specifikt på “lärare, lärarinnor, tjänstemän på banker och kontor”. Det var den urbana grupp som var villig att betala för att få vandra barfota i daggvått gräs och bli behandlad med växelvarmt vatten med lämplig kultur och livsvisdom på köpet. Utan gymnastikapparater. Till kulturen hörde poesiaftnar och samtal om andliga frågor. Till livsvisdomen hörde feministiska tankar om demokrati och råd om att inte skämma bort sina barn med materiella ting och överflöd av leksaker.

Förmodligen var det inte  många i byn som visste så mycket om Clara. Hade de vetat hade de förmodligen skakat på huvudet än mer än när de betraktade den uppklädda flocken som kom vandrande. Inte bara för att urbana människor som hade semester mitt bland hårt arbetande bönder, småfolk och hantverkare nog var något att skaka på huvudet åt. Utan också en feminist, kulturkändis och författare vars arbete bestod i att sköta en verksamhet där det dracks och sprutades vatten. Och vandrandes i daggfuktigt gräs medan bönderna knogade med kängor på fötterna för att slippa vätan.

Det blir några goda år. Nästan tio stycken. Sen går det sämre. Erland, mannen hon gift sig med, försvinner till okänd ort enligt kyrkböckerna. Själv flyttar hon tillbaka till Stockholm. Är vattnet trogen, bedriver mer småskalig verksamhet. Byle-Wörishofen säljs efter några turer till Stockholms Stad och blir barnkoloni. Där kommer en ung flicka vid namn Greta Gustavsson att tillbringa några somrar. Det gjorde Lennart Skoglund också, två decennier senare. Hon blev Greta Garbo med hela världen. Han blev Nacka med hela Sverige.

Några ångbåtar lägger inte längre till i Byle, lanthandel och café är nedlagda, kopparledningen kapad. Men daggvått gräs finns kvar. Clara Smitt ligger sedan 1928 begravd på Norra Begravningsplatsen i Stockholm tillsammans med sin styvmor, strykerskan. Var Erland är begravd är mig lika okänt som hur Clara egentligen såg på sitt liv. Kanske finns dagböcker i det fördolda. Frågan är i så fall var. Några barn fick hon aldrig. Kanske borde någon skriva om henne. Det skulle kunna bli en bra berättelse om ännu en stark kvinna som glömts bort av den historia som under århundraden skrivits av män.

Fler brunnsorter i trakten

I Trakten #1 kan du läsa om kurorterna Bie och Byle, ett par små droppar i den strida ström av av brunns- bad- och kurorter som översvämmade landet under slutet av 1800-talet. Ytterligare exempel på hälsosamt blöta platser med historia i Trakten, stora som små:

  • Snopptorp (Eskilstuna)
  • Norrby Brunn i Bogsta (Lästringe)
  • Södertälje Kallvattenkurinrättning
  • Hällby brunn
  • Oxelösunds havsbad
  • Trosa kallbadhus

Läs mer: “Samling vid brunnen“, artikel av Johan Eriksson

Birger Schlaug

Avdankad politiker - f.d. språkrör för MP. Numera diversearbetande krönikör, författare, föreläsare, debattör och samtalsledare.