///

Jag tillhör publiken och går ensam

Wafai Laila, poet.

Texten kan även läsas på: العربية (Arabiska)

Den syriske poeten Wafai Laila befann sig i exil, på flykt från land till land, men förblev densamme – i kärleken till livet som poet, i egenskap av människa och i sina texters enkelhet.

Med åtta diktsamlingar bakom sig kom han så till Sverige. Här har Wafai Laila publicerat ytterligare två diktsamlingar som gestaltar distinkta upplevelser av den svenska kulturen. Nu är den arbetsamme och envise poeten på väg mot nya verk och uttrycksformer. Han, som en gång varit mättad av rädsla och panik, räds inget längre.

Du har flyttat mycket och bott i många länder. Vad är annorlunda I Sverige? Hur påverkar platsen ditt skrivande?

– Framförallt: naturens exceptionella närvaro. Naturen påminde mig om barndomen på landsbygden i Ghouta, Damaskus. Doften av jord. Luften som de höga träden och fåglarna andas. Färgerna här är bländande, man bedövas nästan av tyngden i höstens oupphörliga skönhet. Jag älskar fönstren i mitt hus, med utsikt över en skog i Katrineholm. Det ligger en trolsk sjö i närheten. Jag tänker att där samlas Guds tårar, ständigt.

Hur ser du på gränsen mellan privat och offentligt – vad gör en privat upplevelse till ett offentligt verk av allmänt intresse?

Wafai Laila. Foto: privat

– Bra fråga. Poeten är först och främst ett subjekt, ett uppblåst, självhävdande och unikt subjekt, som inte vill bli slukad av folkmassan och fördomarna. Poeten vill upptäcka, nå kunskap som ligger långt ifrån det förhärskande och konventionella. Just detta gör arbetet så svårt och utmattande, men i slutänden är det enda sättet. Det allmängiltiga i poetens upplevelse manifesteras genom hans nedsänkning i det privata, i självförståelsen, demonteringen av jaget och försöken att närma sig själv. För att sedan ge denna upplevelse trovärdighet och värde krävs en sak: ärlighet.

Skrivandet, det kreativa arbetet, börjar definitivt med jaget. Skrivandet är en del av jaget och måste därför beröra det privata, men skrivandet accepterar inte att vara jagets underhuggare, eller en megafon som ljuder i jagets namn.

När författaren rör sig själv väl, rör han alla.

Författarens trevande, snubblande och rädsla, hans tvekan, ledsamhet, nihilism – och kanske även hans optimism – är produkter av hans rent personliga erfarenhet. När författaren rör sig själv väl, rör han alla. Han blir djärv och talesman för alla, även om han i övrigt är obetydlig.

Jag tror att det finns en delikat, gyllene ekvation som kreatören måste bemästra för att inte bli fängslad eller kvävd av sig själv. Ett exempel: kanske är poetens hemland hans själ och hjärta, hans andra jag. Men det är folkets hemland han bekymrar sig för. Han kanske till och med kämpar för hemlandet, men bara för att sedan återvända till sig själv. Han återvänder ensam och utan annan tillflyktsort än hans eget skiftande öde och inre motsägelser.

”Så jag tillhör publiken och går ensam” som någon uttryckte det. 

I Sverige har du prövat nya sätt att presentera dikterna för läsaren. Har det tillfört något till ditt arbete?

Ja, jag känner mig väldigt ung, trots att jag uppenbarligen är ganska gammal! Jag drar gärna nytta av teknik och nya metoder som hjälper mig i framförandet. Det var faktiskt mina texter som ledde mig mot nya uttryckssätt.

Vissa arrangörer la märke till att mina dikter innehåller mycket dramatik, så de lät mig iscensätta poesin tillsammans med några vänner. Vi satte upp ”Städer av kärlek och rädsla”, en poetisk teater på svenska och arabiska, som handlade om livet mellan Vingåker och Damaskus. Jag har senare också turnerat tillsammans med en kvinnlig svensk poet. Vi läste varandras texter på scenen till musik av Fadi Al-Qatini, vilket tillförde en extra dimension. Vi har också planer på att göra en opera – men än så länge har pandemin stoppat oss.

Din diktning präglas av ett enkelt och subjektivt språk. Är det ett rent stilgrepp, eller handlar det om ett behov av personligt erkännande?

Språket jag använder är ett val som stämmer med tidsandan och min själ, som älskar modernitet. Jag gillar inte tomma fina ord. Jag vill gå rakt på sak. Överdrivna metaforer och fabricerade situationer dödar poesin och förvränger sinnesförnimmelserna. Jag skriver som jag tänker och tycker inte att texten är ytlig bara för att den är enkel. Någon sa: ”Poesi är att säga komplexa saker med ett enkelt språk.” Jag antar att jag gillar den tanken. Kanske lyckas jag också omsätta den i mitt skrivande.

Språket är ett minne, en smak och en känsla. Vad anser du – når dina översätta texter fram till den svenska publiken på ett sätt som liknar det gensvar du får på arabiska?

Jag vet inte vilken ställning jag har hos svenska läsare, men jag tror nog att min översättare lyckades förmedla andan av enkelhet och mening i texterna. Kanske blev resultatet något speciellt. De som kan både svenska och arabiska säger i alla fall att det blev bra.

Tänker du främst på läsaren när du skriver, eller kommer diktens innebörd först?

Texten är ofta maximalt förorenad av mig, den är jag med alla själens förlängningar och känslomässiga anspänningar. Jag drunknar i mig själv, försöker återfinna mig själv. Jag snurrar runt som ett sårat djur, letar efter skydd. Texten läker mig, eftersom den återupprättar och uttrycker mitt ord på denna jord.

Det ligger en trolsk sjö i närheten. Jag tänker att där samlas Guds tårar, ständigt.

Du har skrivit både överraskande och ärligt om migranter och flyktingar. Kommer du fortsätta att dikta på samma tema, eller tänker du dig en ny riktning?

Tack för komplimangen, om jag nu verkligen lyckades med det du säger. Jag tänkte inte direkt på flyktingar, men eftersom jag själv är flykting så skrev jag om mitt liv och berörde därmed alla som någon gång flytt. Jag var rädd, skräckslagen. Som nyanländ skapade allt omkring mig panik, rädsla och misstänksamhet inombords.

I texten är jag ärlig mot mig själv. Och eftersom vi alla är mänskliga är vi lika. Min livsfilosofi styr mig utan tvekan. Den drömmer om frihet, godhet och fred, avvisar våld, förnedring och förakt beroende på en persons kultur, hudfärg eller livsstil. Det är en filosofi som inte alla gillar.

Jag skriver åt alla håll, efter intresse och byter ämne utifrån hur livet utvecklar sig, vad jag stöter på och experimenterar med. Just nu söker jag mig till filmen. Jag vill försöka filma en del av det jag tänker. Jag är fortfarande oerfaren, men envis. Jag hoppas kunna åstadkomma något inom detta underbara område.

Bearbetning av den översatta intervjun: Johan Eriksson

Abdulwahed Alwani

Författare, förläggare, översättare och journalist sedan 1983, med ett förflutet i hemlandet Syrien och därefter Saudiarabien. Över 30 böcker och bokserier i bagaget – allt från pekböcker, via lyrik och fabler till politiska debattböcker.