Med ”Fröslunda” tar poeten Anna Enbom med oss till orten. Kartans Fröslunda hänger under Eskilstuna, som Gottsunda under Uppsala eller Skärholmen under Stockholm. Men det är en egen plats där människor föds och växer upp, möts i hissen och på trottoaren. Som alla delar av vårt samhälle är det en plats med många sidor. Anna Enboms dikt är reportage och vittnesbörd, en sång för alla oss som bor eller har bott på en plats som är varken eller – både och.
Betongen rasar, faller
från balkongen ovanför
blottade blodkärl
av armeringsjärn
Horisonten av talltoppar
en sågklingefraktal
skogsgrön möter dimblå
Horisonten öser över mig
på balkongen där jag
för första gången
inte
längtade
bort
Nu frustar björnen från torget
skadeskjuten
lungorna plågade men får
inte sluta vråla
En högtalare övertäckt med
en väv av torktumlarludd
dammet sprids för vinden
vid varje suck
Soten från tobak
sipprar in
Att det finns så många
håligheter i lägenheten
Svart kring fönstren
trångt att andas
björnen flåsar
på repeat
eat eat eat
Måste bort
stålsätter mig
i hissen
våning åtta tänk inte våning sju andas inte våning sex håll ut våning fem andas inte våning fyra tänk inte
på lukten våning tre kräks inte våning två snart är jag ute våning ett jag klarar det hissen är framme fan
regnet
Himlen prickskjuter
kalla droppar, vassa som
skriet från torget
den frustande björnen
Jag har tunna kläder
sandaler i vattenpölar
kall, febrig och hes
Borde ha vänt om
borde byta om
men vägrar
en sekund till av
hiss stinkande av piss
torg skrikande av hissmusik
Hur kunde det bli såhär
hur blev kärleken
täckt av en filt av hat lager på lager av
kvävande torktumlarludd
Då var torget fyllt
av människor och
السلام علیكم
vattenpipor vid vattnet och
sanden vid ån kändes
som en havsstrand
i ett sagoland och
jag kände mig
hemma
Jag som kvävdes av vardag
började älska rutinerna
kö i närbutiken
grannen i hissen
promenad över torget
en chans att säga
صباح الخیر
Jag som hatade småprat
började jaga tillfällen
handlade flera gånger
varje dag för att få
en chans att säga
مساء الخیر
Jag som kände leda
av konversationer
pratade mig hes
med den blyga grannen
i joggingbyxor
av kunglig börd
kärlek, politik och poesi
medan hans vänner
lagade mat
På den tiden åt vi alla
från samma tallrik
jag trodde att inget kunde förstöra
kärleken till dessa kvarter
tvivlade aldrig på betongens
beständighet
Jag började gå med
axlarna uppåt
som för att skydda mig
mot lukten
Hissreparatörerna tror att
det är vi som bor här
som smutsar ner
Hur ska de förstå att
felet inte ligger hos oss
det stinker när
ett decennium passerar
utan städning
Jag har gett upp om att maila
och förklara att trasor
inte ska vara sura innan städning
Jag har gett upp om att ringa
om betongen som faller
från balkongen
Jag längtar bort igen
efter en plats omgiven av
samma natur och bosatt
av samma människor
En kopia av Fröslunda
som inte är förstörd av
självutnämnda hjältar
med välbetald kafferast
som kallar torktumlarludd
för stjärnstoft
Och så ser jag mitt
höghus i solnedgången
vardagsrummen lyser
som om den glödande
himlen tar sig igenom
betongen, samlar allt ljus
ett koncentrat av hela himlen
som strålar ut
genom fönstren
Och så möter jag
grannen i hissen och
märker inte kisslukten
när jag får
en chans att säga
مرحبا
